Lilla Speedos Mamma

Är mina barn blivande knarkare?

FullSizeRender

Har du astma så får du allergi medicin, har du migrän får du migrän medicin, har du diabetes får du insulin.  Är du rullstolsburen så får du anpassningar…..

Men har du ADHD då kan du bli en knarkare.

I dags läget är det en het diskussion om ADHD medicin.

Vi förädlar har redan ofta dåligt samvete för att vi ständigt blir ifrågasatta av media, vänner, familj varför vi kan ge ADHD medicin. Förstår inte vi att vi gör dom till missbrukare och kommande narkomaner? Har vi tänkt på biverkningarna? Vi har väll insett att 80% av dom kriminella på anstalter har ADHD och missbrukar?

Kan vi inte ta i med hårdhandskar och uppfostra våra dryga ADHD barn som bara förstör och kommer med icke genomtänkta idéer…..

Jag vill påstå att dom barnen mycket väl kan bli morgondagens chefer, entreprenörer och egna företagare. Det är hos dom barnen det bara ”händer”. Det är dom som tänker utanför boxen och kommer med helt fantastiska lösningar. När jag säger till min lilla Speedo, det går inte får jag snabbt till svar: Det gör det visst, och jo…. han har en lösning på allt. Allt går bara man vill. För mig som är”normal störd” ( utan diagnos) ser jag ofta ett hinder som jag kan tycka är för mäktigt att ens fundera över.

När lilla Speedo gick på dagis fick vi ofta höra att han var en sån bra kompis, men han skulle öva på att hålla sig till en aktivitet. Han sprang gärna mellan alla aktiviteter och ”störde” med sina idéer och lösningar. Han ville hålla koll på allt, vara med överallt där det hände.

Han tom hjälpte byggkillarna på dagisgården med nya idéer när dom byggde om baksidan 5 år gammal. Han älskar att snickra och såga och kommer på dom mest tokiga och bra idéer.

När skolan började blev det ett kaos utan dess like. Kraven som ställdes på lilla Speedo blev övermäktiga. Han kunde inte sitta stilla på samlingen. Att sitta på en röd prick i en ring en 30 minuter blev för mycket. Han sprang omkring och störde. Fick skäll och blev den där dryga killen i klassen.

Vi begärde en pedagogisk kartläggning, för vi förstod att något inte stämde. När han kom hem från skolan raserades allt.

Han skrek, han sparkades, han slogs. Han hamnade i affekt och vi förstod inte bättre utan blev arga på honom. Hur kunde han bete sig på det viset??? Hade han tappat respekten för oss vuxna?

Var vi verkligen dåliga föräldrar som inte kunde få ordning på honom?

Vi skämdes när vi hade främmande, det gjorde att våran sociala bit inte blev tillgodosedd. Vi tackade ofta nej till inbjudningar eftersom vi visste att det ofta slutade i kaos eller bråk. Vi blev mer och mer hemma. Fasta rutiner var det som var bäst för oss just då… Vi kunde inte skaffa barnvakt för han lät oss inte åka iväg. Det blev ett rent helvete för barnvakten den tiden vi var borta. Han ringde flera gånger, skrek hotade att han skulle rymma. Han ville ha oss hemma.

Varje dag i skolan blev jag mött av en pedagog som förklarade för mig vad han hade gjort under skoldagen, att han retades, att han sprungit omkull någon, att han störde, att han förstörde…… Han åkte ut från klassrummet varje dag. Blev sittandes själv i ett litet rum och fick bygga med stavar.

Tänk dig själv, 7 år gammal….. du vill göra rätt men det blir fel. Du hinner inte tänka för att allt snurrar så fort i ditt huvud. Du hinner inte tänka om…. Du bara ”gört”.

Vi matade honom med höga doser fiskleverolja för det hörde vi skulle höja koncentrationen . Vi tog bort socker, mjöl produkter…. Gud vet vad. Vi provade alla knep.

Vi blev erbjuden att prova ADHD medicin.

Fy fan rent ut sagt vad jag mådde dåligt då! Jag vill inte droga mitt barn. Var livrädd för biverkningar, vad skulle familjen säga, kompisar????

Första medicinen vi provade blev katastrof! Men med hjälp av BUP som guidade oss rätt provade vi totalt 4 olika mediciner i olika doser och fann till slut rätt.

Den lilla lila tabletten är vår bästa vän nu. Utan hans medikinet kan han inte tänka. Allt går för fort.

  • Mamma kan jag få min medicin så att jag orkar tänka säger han spontant om vi missar att ge den.

Den har givit honom ro i skolan, han orkar helt plötligt med sin hockey träning. Han orkar leka med kompisar efter en skoldag, något som tidigare var helt otänkbart.

Han var så trött efter en dag att han grät, ville inte leva mer, dagarna blev ångest…

Vår äldre son har också ätit ADHD medicin. Han har valt att sluta med den. Men han har hunnit fått strategier som passar honom själv. Han har fått uppleva lyckan att känna sig lyckad och inte hela tiden misslyckad. Men han har svårigheter än, han glömmer allt. Arbetsminnet sviker men det är något vi jobbar med.

Han mår bra och inte har det blivit någon knarkare av honom. Nä han har blivit en trygg kärleksfull grabb i sina bästa år. Social, trevlig och omtyckt. Jag vill påstå att hans ADHD medicin har hjälp honom på traven där. För han skulle inte vara den han är idag om han hela tiden istället fått negativ feedback, fått höra hur dålig han är, att han springer omkring, att han stör…. Vem mår bra av det?

Att ADHD medicinen skulle vara skadligt tror jag inte på. Jag tror det är mer skadligt att få negativ självbild av att man inte duger och är misslyckad. Det leder till självmedicinering av säkert både narkotika, alkohol och ett destruktivt liv.

Nä om vi skulle ta och starta en debatt om att det är bra istället? Att det är en extra gåva att ha ADHD. Att det är dom som går vidare och blir morgondagens chefer och egna företagare?

Att starta en debatt om att medcinen faktiskt hjälper, men självklart i samband med att man blir bemött på rätt sätt. Att man får sina förutsättningar…

Ibland skulle jag vilja ha ADHD på recept, att orka ha 10 bollar i luften, att vara kreativ, full av idéer och ha det störta empatiska hjärta som finns.

För vi får bara läsa om alla ”problem barn” aldrig om dom fina härliga barnen som fått rätt förutsättningar.

Boka mig gärna för en föreläsning:

sara@lillaspeedos-mamma.se

 

 

Annonser

  1. Josefin Hedlund

    Så fantastiskt bra skrivet! Träffande och styrker precis mina egna tankar och reflektioner! ❤ Våra familjer behöver inte ytterligare belastning från samhället och ”förståsigpåare”! Vi behöver styrka att fortsätta med att tålmodigt bemöta och stötta våra fantastiska barn!

    Gilla

  2. Hej! Förstår dig, och i går efter över ett års kämpande fick vi diagnos ADHD på 7-åriga sonen, dessutom en hel del motoriska tics men de kunde inte diagnosisera honom med Tourettes även om jag tror han har det.
    Vi ska avvakta med medicin.

    Gilla

  3. Pingback: Förgiftad av kommentarer…. – lillaspeedosmamma

  4. Pingback: 10 Oktober dagen för psykisk ohälsa. You rock girl med din ADHD! – lillaspeedosmamma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: