Lilla Speedos Mamma

Jag skriker som Kommandoran i varggropen… men vad gör väll det???.

Jag vaknade av att jag skrek av smärta, Ryggen krampade och jag trodde på allvar att den skulle gå av på mitten. Jag väcker min man som skjutsar upp mig på akuten kl 7 på morgonen.

Kommer upp till akuten och får Stesolid, en spruta i häcken och lite mer tabletter. Så där ja…. nu var man ju på G igen och tyckte att det här gick ju bra. Klart tant fixade det här. No problem liksom, sov som en stock nästan hela dagen och kände mig riktig ok när jag lag mig igen till natten.

Tills natten kom. -Aaaaaaaajjjjj skrek jag i sömnen igen så att min man tyckte jag lät värre än Kommandoran i Emil i Lönnebergas varggrop. I med tabletter igen. Va fasen ska det inte gå över snart? Jag tänker inte vara sjukskriven i några 2 veckor som läkaren sa, aldrig!!!

Å där kunde jag verkligen känna igen mig på mina barn. Rastlös, blir galen när inte jag får bestämma över mitt tillstånd. Vadå ligga här och må bra och inte jobba? Dumheter.

Så  jag reser mig upp och gör dom angenäma övningarna jag fick av sjukgymnasten.

  •  små ( jucka) vicka på höfterna
  • rulla höfter
  •  bada/ duscha varmt
  • Max dos smärtlindring 💊

Åter på fredag för tuffare övningar….går ju bra nu!

Sonen med Autismspektra har ju liksom svårt att förstå att mamma inte kan köra bil med all medicin i kroppen. Så när han skulle iväg till hockey träningen blev det verkligen KAOS. Han kan inte komma en minut försent, för det gör man bara inte. I hans värld är allt ganska vitt och svart. Ja eller nej, aldrig kanske eller vet inte existerar inte.Att jag låg här med ond rygg bekom honom inte det minsta, det var väll bara att köra ändå, jag hade väll inte ont i benen eller armarna???

Morfar och mormor fick slänga sig i bilen och bli den räddande ängeln idag. Att i det läget ens försöka förklara och göra något annorlunda går inte. Ska man vara på träning 17:30 så är det så annars blir hela dagen förstörd. Punkt slut.

Lilla Speedo däremot får vid sånna här händelser ett hjärta av guld. Han dukar med storebror, packar kassar på ica, serverar mig yoghurt i sängen och ligger här stilla och tyst och bara myser och servar sin ynkliga mor, som ojar sig som Kommandoran. Jag vet, det är faktiskt väldigt synd om mig nu hahahaha…. synd om mig som  måste vila och inte få träna, för det är faktiskt det som ger mig all energi att orka + någon liten hemlig last 😉 Träningen ger så mycket må bra hormoner att jag orkar dubbelt så mycket som när jag inte tränar…. love it ❤ image

Nä nu ska lilla Speedo få serva sin mamma med lite varm te och kanske kan han massera in lite tigerbalsam. Det ä sånna här gånger man får passa på att njuta med honom, konstigt men nu är han lugn och otroligt omhändertagande.

Boka mig gana för en föreläsning om att leva med NPF i familjen.

Hepp// Sara

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: