Lilla Speedos Mamma

Jag vill inte leva längre…. #ADHD #Autismspektra #OCD

Det här är det jobbigaste jag någonsin kommer att skriva…. Men ett otroligt viktigt ämne.

image

Vad gör man när ens barn kommer hem och säger att jag vill inte leva längre?

Det har jag varit med om, tack och lov var det länge sedan men jag kommer aldrig att kunna släppa känslan av maktlöshet, rädsla, sorg, förtvivlan och skräck.

Sonen hade ätit sin medicin ett tag, utredningen visade på ADHD, OCD/tvång. Han fick börja äta antidepressiva tabletter som gjorde att han ticsade igång ännu mer. Han var otroligt känslig för dofter, ljud, smaker…

Så kommer han hem en dag och säger – Jag vill inte leva längre.

Hela jag rös av obehag, vad är det han säger? HJÄLP vad ska jag göra?

– Jag förstår Ted Järdestad mamma. Jag tycker han gjorde rätt som hoppade framför ett tåg. Jag kommer också att göra det .

-Mamma, skolan tar död på barn. Dom fattar ingenting. Det är äckligt på skolan… Stökigt, höga ljud, han jag sitter bredvid luktar kiss. Jag hatar skolan! Jag hatar matsalen med kladdiga grytor, smörknivar med smör på, salladsbordet är kladdigt och det höga ljudet. Toaletterna är snuskiga och alla skriker fula ord. Sen serverar dom bara halvfabrikat från Sodexo.

Herregud!!! Skulle jag ta det på allvar? Ville han inte leva mer? Fy fan rent ut sagt. Jag grät mig till sömns. Såg begravningen av min son i sömnen. Vilken sång vi skulle sjunga, kistan… Hur skulle jag orka leva vidare om han gjorde slag i saken? Ingen fick veta…. Men jag var livrädd! Livrädd när jag kom hem från jobbet att han skulle hänga där… Även om jag innerst inne förstod att han bara sa så för att han kanske inte kände sig förstådd, att han tyckte han var annorlunda…

Det blev samtal direkt till BUP. Ny medicin som gjorde honom loj och han gick upp i vikt. Han fick KBT som han inte förstod, han var väll för liten.Han började trula och strula. Humörtoppar och humörsvängningarna var jobbiga. Men vad hade vi för val???…

Utredningen tog fart igen och det landade på autismspektra. Ny medicin igen som byttes ut för 4:e gången.

Wow! Det blev som natt och dag. Han gick ner i vikt igen. Började äta mat om än insnöad på olika maträtter. Men han mådde bra❤️.

Med att han nu åt medicin mot ADHD så kom också hans autism tillstånd fram mer.   Även om jag blickar tillbaka och kan känna att han mådde bra, så var det otroligt tufft många gånger.

Förändringar… Gaaaaaa kunde bli tokig på honom. Han fixade ingenting utan förberedelse. Jag och min man är väldigt spontana av oss. Det fungerade inte alls nu. Vi blev mer och mer isolerade, bara därför att vi kunde inte längre tacka ja till spontana träffar med våra vänner…. Många vänner har försvunnit genom åren tyvärr. Vänner som tyckt att vi curlat, inte satt gränser mm…. Men jag har hela tiden känt att vi gjort rätt även om jag tvivlat på mitt föräldrar skap många gånger.

Men det har igentligen bara bottnats i att det var så många som ifrågasatte allt. Den tiden var jag oerhört tacksam att jag hade mitt arbete att gå till. Även om dom inte visste så var jag bara Sara där. Jag kunde få vara mig själv, vara spontan, pratig, skämtsam…. Så kom jag hem, drog på mig ” mamma kostymen” och fortsatte fighten.

Tänk att allt har blivit så mycket bättre!

Sonen mår tiptop idag. Har nog aldrig sett honom så välmående som nu. En tuff väg hit. Men skam den som ger sig. Jag skulle lika gärna kunna ha lagt mig ner eller barkat in i väggen. Men det ligger nog inte i min natur. Jag vill tro att när det är som sämst kan det bara bli bättre. Det finns lösningar för allt. Jag har mina fantastiska föräldrar och vänner som verkligen har fått varit min soptunna som jag har fått ventilera med. Mina föräldrar har varit fantastiskt stöttande under alla år. Ojojoj… vad jag har ringt och gråtit hos dem.

Det har varit många djupa samtal, många promenader och många sömnlösa nätter med sonen. Alltid 3 sockermunkar, en melonläsk och en långpromenad, på den tiden hinner man lösa många funderingar. Han har ju inte så lätt att formulera tankar, svårt att sätta ord på saker som jag har hjälpt honom med då. Men efter en sån promenad mår vi ofta mycket bättre båda två. Att kunna prata eller att ha någon att prata med är viktigare än många tror. Att prata kan hjälpa mot vad som helst:)

Men nu❤️❤️❤️ lycka- välmående- kärlek❤️❤️❤️.

Hepp och kram Sara

Boka mig gärna för en föreläsning om att leva med NPF i familjen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: