Lilla Speedos Mamma

Intervju med lilla Speedos mamma.

Sara Mellberg är mamma till tre söner som har olika neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Vi har träffat henne och pratat om kampen för att förstå och acceptera diagnoserna – och om att få omgivningen att göra det.

FAKTA: Sara Mellberg

Gör: Arbetar som  tandsköterska, föreläser och bloggar om hur det är att leva med adhd, dyslexi, tourettes och autismspektrum i familjen. Driver bloggen Lilla Speedos mamma. Läs mer här.

fullsizerender

Lilla Speedos mamma

Bor: Gävle

Familj: Man och tre barn

En del kanske känner igen Sara Mellberg från bloggen ”Lilla Speedos mamma”, där hon öppenhjärtigt delar med sig av sin vardag. Det är hennes yngsta son, Speedo, som bloggen är namngiven efter. Han fick diagnoserna adhd och dyslexi för tre år sedan, då han var fyllda sju år. Sara minns hur hon grät i ett helt år efter att hon fått beskedet.

– Jag har länge tänkt att barnen inte kommer att klara sig. Men nu känner jag att de kommer att klara sig fint, säger hon.

 

Kände att något inte stämde
Den mellersta sonen är 14 år. När han var nyfödd kände Sara att det var något som inte riktigt stämde, men hon kunde inte sätta ord på det.

– Jag kunde aldrig lämna honom ifrån mig, det var knappt att pappan fick ta honom. Alla förändringar gjorde att han skrek rakt ut.

När han var nio år gammal var Sara och hennes man på en föreläsning som handlade om adhd och tourettes syndrom. Då trillade poletten ner.

– Jag kände att ”det här är min son”. Tårarna rann, säger hon.

Efter en utredning kom beskedet att mellersta sonen har adhd, autism och tourettes syndrom.

– Till en början fick han medicin, vilket gjorde att adhd:n blev bra, medan autismen triggades. Efter fem år valde han själv att sluta med medicinen. Och det fungerar bra. Han har idag lärt sig strategier för att klara sig utan medicin, säger Sara.

Den äldsta sonen är idag 17 år. Han har alltid varit en lugn person, men samtidigt har han haft svårt att fokusera i skolan. När han började gymnasiet genomgick också han en utredning.

– Han sade till lärarna att han inte kunde koncentrera sig och sökte själv hjälp. Sedan visade det sig att han har add, säger Sara.

 

Bytte skola
Med deras yngste son Speedo fick Sara och hennes man kämpa för att få stöd från skolan. Till en början fick de inget gehör från skolledningen när de sökte hjälp.
– Vi fick varje dag höra att han var stökig. Men området där vi bor är lite finare och där ska det inte finnas diagnoser, säger Sara.

Till slut fick Sara och maken med lärarlaget på en kurs om adhd. Sonen fick så småningom en resurslärare, som sedan slutade. Ersättaren till den tidigare resursläraren fungerade det emellertid inte lika bra med och till slut beslöt de sig för att byta till en annan skola.

– Där fick vi all den hjälp som vi behövde. Det är nästan så att man blir tårögd. Rektorn sa direkt att ”er son kommer att tillföra något, den här klassen är så lugn”. Jag blev helt paff av att få höra något positivt. Första gången läraren ringde blev jag iskall i magen och tänkte att min son hade ställt till med något. Men de ville bara säga att det går bra, säger Sara och skrattar.

Vad har varit tuffast med att ha barn med flera diagnoser?

– Det jobbigaste är oförståelsen, som fanns till och med bland vänner, släkt och familj. Även fast många har vetat om situationen har man ändå fått höra saker som ”hur skulle det vara om ni tog och satte lite gränser…”.

 

Socialt låsta
Enligt Sara är det stor skillnad på hur omgivningen reagerar på de olika diagnoserna.

– Många tyckte att mellersta sonen nästan var lite söt med sin tourettes. Men när vi säger att barnen har adhd, då är taggarna utåt direkt.

Hon säger också att många ifrågasätter medicinering och tror att hon ”ger sitt barn amfetamin”.

–  Men om någon har allergi eller migrän så är det ingen som reagerar om man tar sin medicin. På samma sätt borde de med adhd få ta sina mediciner utan att bli ifrågasatta.

Hur får man relationer att fungera mitt i allt kämpande?

– Ibland tror jag att det kan stärka. Man har fått ta konflikter varannan gång. I situationer då jag har tyckt att det har varit jobbigt så har min man fått rycka in. Vi har hjälpt varandra.

Sara berättar dock att de har varit låsta, då det är svårt att hitta en barnvakt till barn med ”extra allt”.

– Vi har tappat mycket av det sociala på grund av att vi inte kunnat vara spontana. Men man får försöka njuta av de små stunderna. Ett tag gick vi i terapi för att få en lugn stund. Terapeuten skrattade åt oss och sa att vi måste vara det enda paret som går i terapi av den anledningen.

 

Har börjat föreläsa
Även om Sara tidigare har varit orolig ser hon idag ljust på framtiden.

– Mina barn kommer säkert bli entreprenörer. De har otroliga idéer och löser ofta grejer på ett sätt som jag inte tror fungerar.

Sedan en tid tillbaka föreläser hon om hur det är att ha med barn med flera diagnoser. När hon berättade att hon skulle börja föreläsa möttes hon av skeptiska reaktioner från omgivningen. Men Sara lyssnade på en av sönerna, som sa: ”Om du bara kan hjälpa någon, så att det slipper bli lika jobbigt för dem som för mig då jag var liten, så är det jättebra”

– Det var allt jag behövde höra, säger Sara.

Sara Mellbergs tips till föräldrar som har barn med diagnoser:

  • Sök er till forum där andra är i samma sits.
  • Ha inte för höga krav på dig själv.
  • Tänk inte så mycket på vad andra tycker och tänker.
  • Använd lågaffektivt bemötande mot barnen.
  • Ta hand om dig själv – för att kunna hjälpa andra är det bra om du själv mår bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: