Lilla Speedos Mamma

Utsätt inte barn med ADHD för snabba förändringar!

Jag har en son, en son jag älskar mer än allt annat på denna jord. Men redan när han var liten baby kunde jag känna att allt inte var som vanligt.

Jag kunde inte sätta ord på vad? Han var envis och ”arg”, men också alldeles underbar. Många kompisar till hans bror tyckte det var så roligt när han var med. Varför? Jo han hittade alltid på en massa roliga saker. Kreativ, snabb, var inte så rädd, lite av en clown och en rackare på att memorera texter och roliga historier.

På dagis var det ett rent ”helvete” att lämna honom. Han grinade varje dag. Sen var han jätte arg när jag kom och hämtade honom. Nu i efter hand kan jag märka att det var problem redan då. Varför???…. Jo han hatade förändringar och att bryta upp från en aktivitet.

I skolan hade han en förstående lärare som lät honom gå ut från klass rummet när det blev för jobbigt med alla tics. Att sitta stilla en hel lektion var tufft. Upp, vässa pennor, hämta ryggsäcken, gå på toaletten, sitta under bordet, på bordet, ticsa, låta som en gris, grymta, klappa med händerna mm…

Att byta platser i skolan var nästan otänkbart. Det gick bra att andra bytte plats men katastrof när han skulle byta plats. Varför? Därför att han hatade förändringar….

Vi kunde inte hitta på spontana saker hemma som andra familjer tog för givet. Att bjuda hem vänner en fredag kväll kunde vara förödande. Att vi som föräldrar åkte bort en helg slutade ofta med kaos.

Det gjorde att vår spontana sida inte kunde tillgodoses. Vi blev allt mer hemma med familjen för att inte ställa till det för vår son.Vi saknade våra vänner och tackade ofta nej när vi blir bortbjuden. Varför? Därför att hade vi inte planerat eller förberett honom så gick det bara inte. Det var tvär låst.

Vår son är verbal i sitt språk. Han kan lätt såga någon om denne gör fel. Svar på tal är ett mantra. – Vad du är ful idag då!

  • Skulle aldrig slösa 30 minuter med den där dåliga människa
  • Byta ? Aldrig det ska vara samma.
  • Nya skor? NEJ det ska vara samma.Det har inneburit tårar, skam, förnekelse, dåligt samvete men även en stor lycka att äntligen kunna få hjälpa honom. För vår del handlar det inte om vad för diagnos han har utan hur vi kan underlätta hans vardag.
  • Annan modell på byxor? Nej det ska vara samma som alltid. Mm mm….Han har ADHD, Touretts och aytypisk autism. Han klarade inte av förändringar. Förändringar är  eller mer var det värsta han visste. Taccos en Lördag? NEJ det äter man en fredag.

Vi har haft turen att komma i kontakt med oerhört professionella läkare och psykologer. Vi har ett team bakom vår son som är oerhört bra.

Att glömma saker kan vem som helst göra. Men att varje dag glömma skolväskan, jackan, gympa kläderna, nycklarna, tiderna, mm mm gör ju vardagen lite knepig. Lita extra jobb varje dag.Han skulle däremot aldrig bli våldsam, aldrig sparka och slåss…Vänner till oss har försökt att tala honom till rätta.Sen har vi dem som säger att han INTE har en diagnos utan beskyller oss föräldrar att inte sätta gränser. För när han är hos dem är han ”normal”. ( Han ÄR normal).

Dom som beskyller oss för att ge honom medicin när det är KBT han behöver. Jo han har en diagnos som vi föräldrar, tränare, lärare och närmaste ser varje dag. Och ja… vi har provat KBT men han var för liten för att förstå. För oss är det ändå det viktigaste att han mår bra.Vi ser det hellre att han mår bra nu och att han som äldre kan tillgodose KBT.

Jag lovar att ingen förälder vill ge sitt barn medicin. Jag har gråtit många tårar och vacklat i mitt beslut över att ge honom den.

Men när han själv sa: – Mamma… sluta aldrig att ge mig ”panda Peter”. Det är namnet han gav sin medicin. Jag koncentrerar mig så bra då. Då rann det tårar av lycka i stället och jag hoppades att vi gjort ett bra val för vår älskade son. Idag äter han inte medicin alls, men tränar 7 dagar i veckan istället. Han har lärt sig strategier som han aldrig skulle gjort utan medicin. Han fick känna att han klarade av saker, att fick känna den positiva sidan av att lyckas!

Bara för att man tex har ADHD behöver man inte tillgodose hela registret. Det finns skalor mellan 1-10 och alla behöver lika mycket förståelse runt om kring i alla fall.

Vi skulle aldrig ha haft så roligt och så många skratt om vi inte haft ADHD och Tourett i familjen.

Till alla föräldrar:

Kämpa på. Barnen behöver er. Bryt ihop varannan gång. Ni kommer att bli starkare och starkare. Stå upp och prata öppet om vad just ert barn behöver förståelse eller stöd med. Och prata med barnen om att det inte är deras fel. Lika lite  fel som om någon får nöt, katt, pollenallergi. Har dem närmaste kunskap så bjuder man inte en nötallergiker på en nöt. Lika lite som man utsätter ett barn med ADHD för snabba förändringar. Man säger inte åt en rullstolsburen att ta trapporna. För här använder vi inte hiss.

Kunskap ger trygghet. Är du trygg, så känner barnet det också.

 

Boka mig gärna för en föreläsning direkt mail för kontakt eller bokning

”Lilla Speedos mamma”

 

 

 

  1. Malin

    Tack! Du ger mig hopp inför framtiden. Har en dotter som ännu bara är fem år men där jag redan nu märker att hon kommer behöva vår hjälp och vårt stöd i mycket. Speciellt i skolan.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: