Panik ångest…. jag dör nog nu….

http://www.afobia.se/ bilden tagen från hemsidan afobia och den beskriver så bra!

Vad gör man som förälder när ens barn kommer hem med ångest? Då menar jag inte det man slänger ur sig i luften – fasen vilken ångest jag får…..

Jag pratade med en mamma länge igår kväll om det. Panik ångest alltså….

Jag menar riktig vidrig panik ångest. Sån som gör att du tror att du ska dö. Den ångesten som svallar över kroppen och gör dig kallsvettig, hjärtklappning , blek, yr, tom , känner dig värdelös, skakig, matt och som sköljer över kroppen om och om igen. Ända tills du öppnar dig och berättar.

När man blir oförmögen att ta sig någonstans. Man bara stannar som fastfrusna, eller flyr i panik. Man kanske gömmer sig för att komma undan känslorna? Man vet inte vad som händer i kroppen och blir dödligt rädd. Man tror att man håller på att dö.

Man får ingen luft och man vet inte varför det händer…..

Tjejer och killar reagerar olika. En del blir tysta, en del skär sig i armarna och del bara ligger i tystnad flera veckor. Bara vill vara själv. Bara tänker på sig själv…..

Jag har fått många frågor och jag har inga bra svar. Jag är bara en vanlig mamma.

Mitt svar är ring 1177 och begär Bup akuten och prata med någon som kan om det är riktigt jobbigt.

Jag har själv haft det. Panik ångest alltså. Fy fan rent ut sagt för den känslan. Jag skulle lött kunna hugga av min högra arm för att slippa uppleva dom känslorna igen.

Allt startade en dan före dopparedagen för 11 år sedan.

Alla var glada,  barnen förväntansfulla inför julen och lekte fint med varandra. Julgranen var klädd och maten stod på spisen…..

Nä…. så var det inte… Hahaha…. barnen retades, jag hade fullt upp med mat, missade julklappar, inte hunnit städa, en baby som skrek och skulle ammas  konstant. På julafton skulle hela familjen komma. Jag är tyvärr en obotlig jul älskare och vill göra allt själv. Koka min senap, rulla mina köttbullar, lägga in min sill…..

Så bara smäller det till. Yrsel från helvete, jag höll mig i väggarna, jag ville kräkas, jag fick svårt att andas. Men visste inte var det var.

Det gick 3 veckor som yrseln kom och gick. Jag mådde allt sämre. Så kommer jag upp till min läkare som tittar på mig och säger – Hur mår du egentligen Sara?

Allt brast…. jag bara grät. Allt bara kom. Det blev mitt första besök med en terapeut som hjälpt mig många gånger. Alla borde ha en egen terapeut på riktigt!!!

Att inse att man dör inte av det. Man dör faktiskt inte av ångest…..Men det krävs hårt jobb för att det inte ska komma tillbaka.

Man måste lära sig strategier. Men hur ska ett barn kunna göra det som inte vet var det beror på? Varför det kommer eller inte förstår varför? Vad händer?

Det kan vara skolans krav, krav från omgivningen som man inte klarar eller krav från familjen. Ja eller alla krav från än själv…. många är grymma på att vara hårda mot sig själv….

Jag har pratat med föräldrar som säger att det löser sig, bara mitt barn får vara själv i lugn och ro….

Alla tror vi på olika metoder. Jag tror på att det kan bli värre…. att sitta själv på sitt rum och kanske spela. Jag tror på att prata, prata, prata….. att förklara vad som händer så att man inte behöver vara rädd för känslorna.

Jag tycker absolut man ska ta proffesionell hjälp. Kanske tom ångest dämpande i början för att få känna mer ro…

Jag tror att det är bättre att prata massor, äta chips, glass eller favoritmaten och bara mysa. Visa att man finns som förälder. Visa att man finns till 110%. Att göra mer roliga saker än trista.Att boosta sitt psyke med rörelse,  bra vänner eller en riktigt bra terapeut.

För att vara ensam med sin oro och ångest tror jag ibland kan bli grunden för ett livslångt liv i ångestens fin rum.

Vet du att var 3:e person har haft panikångest. Alltså var tredje på ditt jobb, i din släkt, i skolan, på gymmet….. Det är rätt vanligt och ändå pratas det inte om det.

Det är så sjukt tyst om det…. tänk om man satt på flygplanet och pratade…. 300 personer på planet och var 3:e med panikångest. Personer som tror att dom ska dö på planet om ångesten skulle kommit samtidigt…..

Vi måste börja prata om det. Fråga varandra hur vi mår? Det sker förändringar, det är krav på dagens barn och unngdomar.

Ett långt inlägg om Ångest idag…, boka mig gärna för en föreläsning om att leva med NPF i familjen.

Ha en fin dag!

Hepp Sara