Lilla Speedos Mamma

Känslan av osäkerhet….

IMG_5729

Skolan vill inte riktigt fungera. Han vill inte dit. Jag klurar, funderar, pratar och försöker lösa det.

Så ligger vi i sängen och pratar. Ber honom sätta ord på vad som gör att skolan är så jobbig. Han kan inte sätta ord på vad. Han ber mig säga så många ord jag kan för att hitta känslan han har.

Rädd, otrygg, glad, ledsen, utanför, orolig, ofokuserad, okoncentrerad, osäker….

-STOPP mamma! Du sa ordet… tack.

Han gav mig en kram och en puss mitt på munnen.

-Mamma jag är osäker. Jag känner mig dum när jag inte kan svara på frågor, när jag inte förstår vad som menas på genomgångarna i klassen.

Jag känner igen känslan, med dyslexi som med all sannolikhet jag också har.  Att sitta på genomgångar och efter 5 minuter helt hamna någon annanstans i tanken när man ändå inte fattar.

Det ihop med en stress känsla att inte hinna ikapp, ger ju ångest. En känsla av att inte kunna, man känner sig värdelös och är man redan värdelös så spelar det ju ingen roll om jag är med eller inte.

Självkänslan försvinner. Men jag minns även känslan när jag fick hjälp, när jag lyckades jobba ikapp på matten… när jag kände att jag förstod. Alltså den känslan av välbehag!!!! En känsla av tillfredställelse och att hänga med.

Så kom ett nytt kapitel, ny genomgång och jag fattade inte igen. Kommer så ihåg känslan jag hade att hon jag satt bredvid kunde allt. Hon fattade direkt algebra, procent mm…. hon skrev dessutom vackert. Jag kunde nästan njuta av att se henne skriva skrivstil och jag tyckte tom att hon suddade fint. Hon kunde allt inte jag kunde.

Men jag var den som var social, som pratade konstant. Den som höll ihop klassen med klassfester och roliga saker. Jag var den som hade ett sommarjobb först ( 13 år). Jag var den som flyttade först, den som alltid haft ett driv att klara mig själv.

Min dröm var att bli socionom eller polis. Att arbeta pedagogiskt med barn som varit utsatta och som har det tufft. Eller med människor…. jag har alltid viljat jobba med människor. Men skolbetygen var inte så bra. Jag hade ingen ork att plugga upp dom. Hade ingen bra  studieteknik.

Jag har alltid lyckats på annat håll, gå mina egna vägar och vill tro att jag är bra på att se andra människor, bra på att peppa och rätt bra på att få andra att må bra.

Så jag har bestämt mig att ge allt till min Speedo. Han SKA lyckas! Han ska känna att han klarar det. Han ska inte känna sig som jag gjorde. Även om det med facit i handen har gått väldigt bra för mig.

Jag en människo älskare och en tro på att alla kan lyckas oavsett diagnos eller ej. Finns viljan…. då har du alla förutsättningar✨✨.

Boka mig gärna för en föreläsning.

Hepp Sara

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: