Lilla Speedos Mamma

Ångest så jäkla orättvist, varför finns ens ångest???

Jag har en son som är otroligt härlig, glad, rolig, idérik och helt galet fantastisk. Jo han har ju ADHD, den gör honom kreativ, den gör honom glad, rolig och väldigt impulsiv på gott och ont.

Jag får stå ut med massor av idéer, massor av låsningar som är svåra att ta sig ur. Kommer han på att han ska ha en sak så ger han sig inte förrän det är så. Han är driven och kommer vara en klippa på arbetsmarknaden. Jag blir så galet imponerad när han bestämmer sig för något… När andra velar och funderar då har han redan provat.

Jag lovar vad det än är… är det att bada naken, eller att dricka peppar så testar han. Han blir ofta otroligt duktig på det han testar och tycker om.

Ni som läst tidigare vet att han provade på skytte och sköt mestadels 10 or dvs bästa poäng. Han har liksom hyperfokus när han gillar något.

Han kör gokart som en kung, han var på DOME adrenaline Zone och testade att hoppa med en kickspark… Jo han var duktig även där. Helt orädd.. han bara kör, hoppar rätt ut! Där är det ju utomordentligt bra att inte ha så mycket spärrar. Man gör sig ofta illa om man är rädd.

Nu är det hästar och jag är djupt imponerad över allt han lär sig. För att inte tala om alla trolleri trick med kort han kör… Mig lurar han av skjortan varje dag. INSNÖAD är bara förnamnet. Men det är också dom som blir bra… som aldrig ger upp.

Kolla på Seth Engström som vann Talang 2008. En helt otrolig kille och magiker som jag har haft äran att känna lite. Han har Asberger och han snöade totalt in på trolleri… och vad är han bäst på?!!!! En magiker ut i fingerspetsarna. Jag anlitade honom med mitt jobb en gång. Herregud!! Han var helt otrolig, jag ryser än av hans trick.

Så ADHD eller autismspektrat är ju ofta en tillgång. Men ångesten…. FY!!!

Jag hatar denna ångest. Har själv haft det för många år sedan. Det går liksom inte att ta sig ur tanken om du inte lär dig strategier, om du inte får hjälp. Jag övade, jag utmanade, jag hade tom terapeuten i telefonluren när jag handlade på ica, Hahahaha… låter hel tokigt nu. Jag som faktiskt helt ärligt mår så bra nu!

Men satan så dåligt jag mådde. Det var bara för mycket med allt. Barn som hade diagnos som jag inte visste… jag hade inga nycklar, inga hjälpmedel. Det var kaos deluxe.

Tänk om jag hade fått hjälp innan? Nu blev jag visserligen en erfarenhet rikare och har förståelse, för jag vet hur det känns och det är ju ändå positivt om man ska kunna hjälpa någon. Jag vet hur det känns när man inte kan andas…..  När jag mitt i natten smet ut, ställde mig på bron ensam och hyperventilerade med täcke runt mig… ingen visste. Ingen fick veta. Jag skämdes. Var jag en dålig mamma som inte klarade av mina barn? Jag levde i ett förhållande som inte var bra…. Kände mig oerhört ledsen och ensam.

Det tar lång tid innan man vågar att bryta upp från något man tror att man är trygg i. Men också så dumt när man inte mår bra.

Min son har ångest, han förklarar så bra….. – Mamma det känns  som oro i kroppen, som om det ska hända något. Katastrof tankar… som en osynlig vägg… Jag försöker verkligen hjälpa. Han kan ringa 20 gånger om dagen. Då är det svart… ångesten har kommit och tagit honom då. Det går knappt att ta sig ur. Skolan blir lidande.. allt.

Jag citerar honom : – Ångesten är verkligen värst. Ångesten finns det inget roligt med, men det finns det med ADHD:n .

Fan jag lider med honom. Jag vet hur de känns… luften finns inte. Inget någon säger går in. Inte just då. Det måste man jobba med när man mår bra. Inte mitt uppe i ett anfall…..

JAG HATAR ÅNGESTEN HAN HAR!!!!!!

Jag skulle hellre hugga av min högra arm än att han har ångest. Men det är osynligt. Så lätt för utomstående att bara säga, men kom igen. Hur svårt är det? – det blir alltid så här….

Han mår bara sämre vissa dagar. Vi kämpar mer än dom flesta, Men vi har också byggt upp en fantastisk relation där vi förstår varandra. Han kan ringa och bara säga – mamma nu…. då vet jag. Då är det pepp talk som gäller till 100 %.

Livrädd är jag när han utrycker att han inte orkar leva längre. Då knyter sig allt… Den som inte upplevt kan omöjligt förstå. Men som tur är finns det massor av ljusglimtar nu. Skolan är tung, men där emellan… Där finna massor av roliga saker som får honom att skratta så att ögonen skrynklar sig som det bara gör på ett glatt barn.

JAG ÄLSKAR DOM ÖGONEN!!!! NÄR HAN LER….

När dom skrynklas som på en 70 åring med små veck och ser så där glada ut… i love it!

cropped-dsc_0681.jpg

 

Boka gärna mig för en föreläsning om hur det är att leva i en familj med olika funktionsnedsättningar.

Hepp // Sara

Direkt mail

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: