Lilla Speedos Mamma

Jag har en son med ADHD….

Jag har en son, en son jag älskar mer än allt annat på denna jord. Men redan när han var liten baby kunde jag känna att allt inte var som vanligt.

Jag kunde inte sätta ord på vad? Han var envis och ”arg”, men också alldeles underbar. Många kompisar till hans bror tyckte det var så roligt när han var med. Varför? Jo han hittade alltid på en massa roliga saker. Kreativ, snabb, var inte så rädd, lite av en clown och en rackare på texter och roliga historier.

På dagis var det ett rent ”helvete” att lämna honom. Han grinade varje dag. Sen var han jätte arg när jag kom och hämtade honom.

Nu i efter hand kan jag märka att det var problem redan då. Varför???….

I skolan har han haft en förstående lärare som lät honom gå ut från klass rummet när det blev för jobbigt.

Att sitta stilla en hel lektion var tufft. Upp, vässa pennor, hämta ryggsäcken, gå på toaletten, sitta under bordet, på bordet mm…

Att byta platser i skolan var nästan otänkbart. Det gick bra att andra bytte plats men katastrof när han skulle byta plats. Varför?

Jag kunde inte hitta på spontana saker hemma som andra familjer tar för givet. Att bjuda hem vänner en fredag kväll kunde vara förödande. Att jag som förälder åkte bort en helg slutade ofta med kaos.

Det gjorde att min spontana sida inte kunde tillgodoses. Jag  blev allt mer hemma med familjen för att inte ställa till det för min son.

Jag saknade mina vänner och tackade ofta nej när jag blev bortbjuden. Varför?

Min  son var verbal i sitt språk. Han kunde lätt såga någon om någon sa eller gjorde fel. Svar på tal var ett mantra. – Du är så ful så dig vill ingen leka med, hahahaha… Fick förklara massvis med gånger att man säger inte så till någon.

Då kontrade han med – Jaha, ska jag ljuga?

Nä, man ljuger inte om man är tyst.

Tex:

  • Skulle aldrig slösa 30 minuter med den där dåliga människan.
  • Bajs vad dåligt.
  • Du luktar svett.
  • Åker inte buss mot xxxxxx för där luktar folk illa….

Du är ju snygg, men hur kan du vara ihop med en som ser ut så där?  På frågan varför?

Nya skor? NEJ det ska vara samma. Det har inneburit tårar, skam, förnekelse, dåligt samvete men även en stor lycka att äntligen kunna få hjälpa honom. För min del handlar det inte om vad för diagnos han har utan hur jag kan underlätta hans vardag.

  • Jag har mötts av alla möjliga konstiga förslag.
  • Annan modell på byxor? Nej det ska vara samma som alltid. Mm mm….
  • Han har ADHD, Touretts och aytypisk autism. Han klarade inte av förändringar. Förändringar var det värsta han visste. Taccos en Lördag? NEJ det äter man en fredag.
  • Jag har haft turen att komma i kontakt med oerhört professionella läkare och psykologer. Jag har ett team bakom min son som är oerhört bra. Att glömma saker kan vem som helst göra. Men att varje dag glömma skolväskan, jackan, gympa kläderna, nycklarna, tiderna, mm mm gör ju vardagen lite knepig. Lita extra jobb varje dag. Han skulle däremot aldrig bli våldsam, aldrig sparka och slåss… Vänner till mig försökte att tala honom till rätta. Sen har vi dem som säger att han INTE har en diagnos utan beskyller mig som mamma att inte sätta gränser. För när han är hos dem är han ”normal”. ( Han ÄR normal) Dom som beskyller mig för att ge honom medicin när det är KBT han behöver.

 

Till dem människorna kan jag bara säga: Det går inte att tala honom till rätta när han sätter den sidan till. Det går inte när han är mitt uppe i en låsning.

Jo han har en diagnos som jag som mamma, tränare, lärare och närmaste ser varje dag.

Och ja… vi har provat KBT men han är för liten för att förstå.

För mig är det, det viktigaste att han mår bra.

Jag ser det bättre att han mår bra nu och att han som äldre kan tillgodose KBT.

Jag lovar att ingen förälder vill ge sitt barn medicin. Jag har gråtit många tårar och vacklat i mitt beslut över att ge honom den.

Men när han själv som liten sa : – Mamma… sluta aldrig att ge mig ” panda Peter”. Det är namnet han gav sin medicin.

Jag koncentrerar mig så bra då. Då rinner tårar av lycka i stället och jag hoppas jag gjort ett bra val för min älskade son.

Så till alla som har funderingar och åsikter. Ta er tid att läsa på om diagnoser.

Bara för att man tex har ADHD behöver man inte tillgodose hela registret. Och gör man det behöver man lika mycket förståelse runt om kring i alla fall.

Vi skulle aldrig ha haft så roligt och så många skratt om vi inte haft ADHD och Tourett i familjen.

Just nu är det tungt. Mycket tungt… Men med tiden hoppas jag att det blir bättre och lättare.

Så till alla föräldrar. Kämpa på. Barnen behöver er. Bryt ihop varannan gång. Ni kommer att bli starkare och starkare. Stå upp och prata öppet om vad just ert barn behöver förståelse eller stöd med. Och prata med barnen om att det inte är deras fel. Lika lite som om någon får nöt, katt, pollen allergi. Har dem närmaste kunskap så bjuder man inte en nöt allergiker på en nöt. Lika lite som man utsätter ett barn med ADHD för snabba förändringar.

Man säger inte åt en rullstolsburen att ta trapporna. För här använder vi inte hiss.

Kunskap ger trygghet när vindarna blåser och det stormar hemma. Är du trygg, så känner barnet det också.

direkt mail till bokning för föreläsning

Hepp//”Lilla Speedos mamma”

cropped-dsc_0681.jpg

Lilla Speedo du är speciell på många fina underbar sätt ❤ 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: