Telefonen ringer och på andra sidan hörs gråt….

Telefonen ringer och på andra sidan hörs gråt….

-Mamma förlåt. Det känns som förra året. Jag vill inte leva så här…

Ord från en 12 åring.

J a g. V i l l. I n t e. L e v a. Så. Här….

Känn på dom orden.

Det gör så in i helskotta ont i magen, i själen, i kroppen.

Vad kan jag som mamma göra?

Vi har haft en kanon sommar. Haft så himla roligt! Åkt bil, tåg, båt, vattenskoter, badat, varit på grönalund, Furuviksparken, konserter , fiskat, hängt med vänner. Ändå kommer känslan av misslyckande.

Det är som en stor jäkla klump i magen. 3 dagar i skolan sen kom min magkatarr. 3 dagar i skolan så kom ångesten.

Alla nya saker, nya omställningar, nya vänner.

Det är tur det finns en massa härliga vänner. Dom hänger på rasten, på fritidsklubben då fungerar det super bra.

Men kraven. Att klara ämnen, att hänga med, självkänslan som är som en blöt handduk….

Han är ju så himla duktig på andra saker♥️ som att klättra.., han älskar att klättra. Grym på fakta. Kan en massa om saker andra inte kan.

Han skulle säkert fixa matte om han klättrade samtidigt:-) men så fungerar det ju inte.

Jag peppar hela tiden på saker han fixar.

Idag åkte jag till skolan…. han hade åkt hem. Jag bestämde , han ska DIT igen.

Åkte snabbt från jobbet. Skjutsade tillbaka till skolan och stannade kvar.

Pedagogerna är super bra. Dom bryr sig. Frågar vad dom kan göra?

Vad kan dom göra? Jag vet inte äns vad dom kan göra?

Skolan fick avslag på resurs…. varför? I vår komun känns det som om du inte slåss, om du inte är en fara för andra, då får du ingen resurs…. trots förklaringar och bra beskrivning, det blev AVSLAG!

Men om man är en fara för sig själv då? Om man inte mår bra? Vem hjälper det tysta?

Vi föräldrar stångar oss blodiga, kämpar för våra barn. Jag har sökt all hjälp jag kan få.

Vem f….n bryr sig om ångest hos barn.

” det är väl bara att bita ihop, du kan om du vill”. – andas och känn , det kommer att gå bra….

Bup, socialtjänsten,sip möten, kurator, gruppsamtal, mobila Bup teamet…..

Allt är provat.

Vem hjälper det tysta? Vem hjälper ångest? Vem hjälper barn som inte klarar skolan? Som har en ADHD diagnos? Som har dyslexi?

Tänk om det fanns en person som kunde ge trygghet och bara finnas tillhands 100%?

Då kanske det blir det ” normala” och skolan fungerar tillslut. Naturligtvis med anpassat material.

För har man 50% frånvara på 1,5 år….. då behövs det anpassas. Göra det roligt och glädjefyllt igen 🙌🏻🙌🏻🙌🏻.

Jag själv tänker vässa mina geniknölar, försöka klura ut vad som kan fungera bäst. Ni vet väl att mammor är grymma på att agera tiger mammor till sina barn om dom sitter i knipa… ?? ( säkert pappor också😉 men mammor…. grrrrrrr)

Det kan tom växa ut horn i pannan på oss😈. Vi kan få 18 armar och agera bläckfisk… dvs vara allt. Tex mamma, vän, resurs, tränare, bollplank, kurator, häxa, städerska, fixare, mm…..

Jag tänker inte skylla på skolan, inte på Bup…. alla gör så gott dom kan, efter deras förutsättningar. Men jag tänker skylla på systemet som inte sätter in hjälp och stöd till ALLA BARN SOM BEHÖVER HJÄLP OCH STÖD!

Barn och ungdomspsykiatrin borde ge mer anpassad hjälp, skolan borde ha mer pengar till resurser för att få in barn och ungdomar i det sociala. Fler rastvakter, fler vuxna förebilder, mindre barngrupper på dagis och skola.

Fler anpassade skolor med små grupper…… ändå från dagis till högskola borde det kunna fungera.

Alla barn passar inte in i mallen och normera som ” vanlig”. Det finns många många som sticker ut. Det borde vara mer normalt. Anpassat.

Nä politiker… ta med er den här frågan! Klarar ni det? Då har ni min röst och många många fler röster👌🏻.

Boka mig för en föreläsning om livet med diagnoser i familjen.

Här sitter jag i skolan, jag är ingen resurs, men min sons trygghet. Den tryggheten ska någon annan kunna ge, eller hur?

---