För sådär 10 år sedan nästan var mitt liv som mamma inte jätte roligt.
Eller jo, det var fantastiskt många gånger och blickar jag tillbaka idag så är mycket glömt.
Människokroppen är förunderlig. Den glömmer ofta bort det jobbiga och minns det som var bra.
Vilken tur brukar jag tänka…. annars skulle man kanske inte ha orkat. Just nu är jag ledig 2 veckor med min särbo och längtan efter mina barn kommer mer och mer…. ♥️♥️♥️.
Men om ni skulle frågat mig för 10 år sedan så ärligt talat… jag var sopslut. Det jag längtade efter då var egentid. Något som jag inte trodde fanns. Jag var sjukt dålig på att ge mig den i alla fall…
Obefintlig, borta, ingen energi, arg, sur, kände mig ifrågasatt och livet var fasen inte roligt.
Så hamnade vi Bup dit jag bara kände skam för att gå först. Så jädra pinsamt att sitta i väntrummet… så jobbigt att berätta för vänner och familj. ADHD… ? Nä inte mitt barn. ….
Vi hamnade i en sjukt dålig nedåtgående spiral. Allt blev bråk och skrik. Tills en dag då jag träffade en super sköterska och läkare på Bup.
En av övningarna jag fick var:
Ge 10 gånger mer beröm än tjat, och välj dina strider. Vad är viktigt att bråka om?
Men allvarligt talat…. efter en vecka satt jag vid köksbordet och nästan grät. För det fanns inget positivt att säga:-( allt kändes kaos!
Så jag började smått… tex
– Vad bra att du åt så mycket du orkade istället för tjat om att äta upp allt. Barn med NPF har dessutom svårt att reglera och tar ofta för mycket.
– Vad bra att du satt på dig skorna, även om det var två olika.
-Vad duktig du är som duschat, även om jag önskade att han gjorde det oftare. ( barn med NPF tycker ofta dusch är obehagligt. Bättre med bad❤️)
-Vad roligt att du kommer ut till oss, även om han satt på rummet och åt mat.
-Vad bra att du har på dig en så snygg tröja, även om han just då vägrade byta efter några dagar.
Eller – vad bra att du hängde tröjan i hallen om du inte vet vart den ska hänga.
-Vad bra att du vill ha pannkaka till frukost, när det ett tag var det ända han åt. Istället för att tvinga i honom min frukost efter mina förväntningar.
Ofta är det VI vuxna som har förväntningar hur VI vill att barnen ska göra. Inte så konstigt heller, det är så vi lärt oss… men vi måste anpassa mer än andra.
ADHD, Autismspektra, Tourettes, ADD, mm… det är en osynligt handikapp. Många gånger bra, men ofta svårt att leva med.
Att reglera såväl humör, känslor mm är en del av diagnosen. Det spelar ingen roll hur stora våra förväntningar är… om vi kräver det barnen misslyckas med så är det deras självkänsla som går under… en känsla av att bara göra fel och misslyckas.
Jag fick helt enkelt lära mig att jag kunde inte ändra på honom.
Men jag kunde ändra på mig själv och efter några veckor kom resultat.
Inte alls lika mycket bråk. Inte alls lika mycket tjat. Jag fick visserligen göra mer saker, men också anpassa mer.
Jag fick lära mig att bli en NPF MAMMA helt enkelt. Lika som NPF pappor för göra.
Eller NPF syskon, mormor, morfar, farmor och farfar…. alla måste vi ändra oss för att våra barn ska få chansen att växa och få en sån där skön självsäker självkänsla som gör att dom kommer att ta sig långt fram i livet….
Så håll till godo! Öva, öva, öva….
börja idag och ge minst 5 bra kommentarer och ta bort 5 tjatkommentarer.
Lönen blir gladare barn och även ni kommer att må bättre♥️
Skriv gärna hur det gått på min sida sen… nyfiken på att höra om samma fina resultat kommer till er…. det är jobbigt, ni får bita er i tungan.
Men ärligt : vad är ett kaos värt att bråka för, när det är deras funktionsnedsättning?
Boka mig för en föreläsning så slår vi hål på fördomar tillsammans ❤️
Hepp //Sara
Direkt Mail: sara@lillaspeedos-mamma.se
Lilla Speedos Mamma- föreläsare-inspiration 