Lilla Speedos Mamma

En familj med diagnoser är inte detsamma som en familj utan diagnos! #ADHD #AUTISMSPEKTRA mm…

Har lyssnat till Marlena Ernmans bok idag, så fantastiskt bra! Mina tårar rann av igenkänning… en familj med ADHD diagnoser är inte likt en annans familj. 

En familj med flera olika diagnoser är verkligen annorlunda, ändå förväntas vi att fungera precis som alla andra. Kraven, pressen, förväntningarna av alla runt om oss från skola, vänner, arbete mm det gör oss tillslut utbrända. Ändå förvaras vi att klara av allt själv. Försäkringskassan håller inne pengar, vi får inte vara sjukskrivna, vi får inte vara hemma med våra barn som kanske inte äns vill leva längre, vi får inte vara hemma med barn som vägrar gå till skolan när skolmiljön gjort våra barn så pass dåliga för att dom inte passar in…så kallade hemmasittare. Vi förväntas att klara av ALLT som ingen människa klarar av själv… utan stöd, utan hjälp. Vi står själva kvar och kämpar tills vi själva stupar. Det är dagens sanning med att leva i en familj med diagnoser.

ae85eb43-1041-4477-9d31-1715943d81ec

Hur vi föräldrar kämpar oss in i väggen av oförståelse och okunskap. Hur vi sitter ibland med 10 olika kontakter vi måste kontakta… skola, Bup, föräldrar, sköterskor, läkare, pedagoger ,resurser, socialtjänst mm…. samtidigt som vi ska sköta jobb och relationer. Vi gör anpassade maträtter, ett tag pannkaka varje morgon, ett tag köttgryta på ett speciellt vis. Ett tag lasagne och ett tag Billys panpizza . 

I boken förklarade Marlena Ernman om sina döttrar Greta och Beata. Hur Greta slutade att äta och åt bara ris och avokado. Greta som har OCD/ Tvång klarade inte av klistermärken på matlådan, som dessutom gjordes hemma, ändå gjorde skolan så, satt klistermärken på matlådan och förväntade att hon skulle klara av allt som dom andra barnen gjorde. Vilket gjorde att hon kastade maten och inte åt alls. Eller hur skolan förklarade att det var Greta som var annorlunda och betedde sig konstigt, inte konstigt att hon blev mobbad…. Fy vad ledsen man blir!!!! Jag är så sjukt less ibland på att alla med diagnos ska anpassa sig efter alla andra när det borde vara tvärtom.

Om ni bara förstår ni som inte har barn med diagnoser. Om ni ville gå i mina skor en vecka, speciellt när barnen var små. Hur allt jag gjorde blev fel…. Kläder som inte passade, sömmar som kliar… ett ända litet fel sagt ord kan bli härdsmälta och ett utbrott är ett faktum. Ett utbrott som kunde hålla på i timmar. Utbrott som ingen hjälpte oss med förutom att säga att sätt lite gränser…. Det ständiga dåliga samvetet och tvivlet på sig själv som en mycket dålig mamma. Att bli kallad jävla idiot, den jävligaste mamman som finns på jorden, jävla pucko… ändå stod jag kvar med båda fötterna på jorden, även om orden gjorde ont innan jag förstod att dom bara kom mitt i en affekt då det inte spelade någon roll vad jag sa.. det är ju det som är diagnosen. Det måste vi förstå. Dom orden som kommer i ett utbrott är aldrig menande. Dom lider mest våra barn och ofta kommer ångesten och det dåliga samvetet för att dom gjort fel efteråt. Dom känner sig missförstådda…. ledsna och dumma ❤️.

Mitt liv kändes som hennes… hur vi båda har kämpat så in i helvete rent ut sagt! Kämpat för våra barn, blivit ifrågasatta om vi gör rätt. Uppfostrat rätt? Satt gränser rätt?

Vi har båda stått inför faktum att vi själva blev sjuka med känselbortfall, yrsel, högt blodtryck, bort domningar… Men vi fattade aldrig att det var början till en för stressig tillvaro. Vi förstod aldrig hur illa det kunde gå. Inte förrän det slog till med buller och bång med panikångest. Ändå fortsatte jag som jag gjorde. Ingeting kunde stoppa mig för att försöka förstå mina barn.

Inte förrän jag hamnade hos en fantastisk kvinna som hjälpte mig att släppa kraven. Att jobba med KBT blev bra för mig..

Att vara lågaffektiv och att göra saker som jag själv mådde bra av. Det är nog därför jag dansar zumba i garderoben ibland med hög musik även om det blivit för sällan nu. När jag sprang och tränade som mest så mådde jag också bäst. Jag orkade hela tiden lite mer… stresshormonet sjönk och jag klarade av allt och mer därtill.

Jag saknar träningen… jag saknar att orka hur mycket som helst. Men det är inte lätt att hinna allt när man är ensam med tre barn, en hund, villa och en särbo i en annan stad. Ändå har jag inte mått så bra som jag gör nu på andra plan.

Alla behöver en vilopaus ibland. I mitt fall har jag åkt till min särbo, ofta med tåg för att få koppla av ordentligt. Ofta har jag med mig Lilla Speedo, men det blir liksom ett avbrott i vardagen ändå. En paus som jag är övertygad har hjälpt mig otroligt mycket dom senaste två åren. Vi gör roliga saker när vi ses, vi reser mycket och precis hemkommen efter en härlig bilresa genom Europa med cab…. fatta vad mysigt!!!

Barnen kom flygande till Kroatien i en vecka där vi hyrde ett stort hus. Sen hade vi åter igen egentid hem genom , Ungern, Slovakien, Tjeckien, Polen och Krakow i två nätter. Vi har varit i Edelweisse i Österrike och sett dom mest magiska vyer….   En magisk resa på alla sätt.

Nu ser jag framemot föreläsningen i Söderala på söndag. För det är mitt motto, mitt kall…. att öppna folks ögon om psykisk ohälsa. Att sprida kunskap och ge tips och råd. Många sitter vi på samma resa, men vi har känt oss ensammast i hela världen.

Vi är inte ensamma, men vi måste som Marlena Ernman sa i boken börja att prata med varandra.

Ha en fin fin dag.

Boka mig gärna för en föreläsning så lovar jag både skratt, igenkänning och sorg.

Hepp // Sara ” Lilla Speedos Mamma”

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: