Lilla Speedos Mamma

Med diagnos ska det mesta gå som ett tågspår….. rakt och tydligt med föräldrar som är på topp! #ADHD #NPF.

-Lyllos dig som jobbar 75% och få vara hemma med barnen…. vilket lyxliv du lever.

Jag var nog hemma mer än det många dagar… och det var inget lyxliv.

VÄLKOMMEN TILL MITT LIV:

Mina morgnar startade tidigt. Allt för att förbereda och motivera min son att över huvud taget kliva upp ur sängen.

Ett ständigt bråk om att kläderna inte passade, fel väckt , arg, utbrott, frukost som var fel… fel skor, ville inte till skolan, stack från skolan, alltid skjutsa och alltid svårt att lämna och ta sig ut från bilen. Ständiga rutiner och ritualer som skulle följas.

Ofta åkte jag till mitt jobb med tårar brännande bakom ögonlocken. Alltid visste jag att snart ringer telefonen och jag på nytt måste motivera till att stanna kvar en till lektion….

Jag anpassade i den mån det gick. Jag stekte pannkakor, gjorde köttgryta, värmde panpizza, köpte hem mängder av Karins lasagne allt för att underlätta. Rätt mängd oboy pulver, han kände direkt om det var en sked för lite.Det var som frukost det….

– Du ser till att din som kommer bestämma över dig Sara. Du kommer aldrig vinna en strid!

– Du skämmer bort honom! Han måste väl lära sig att äta tillsammans med andra? Han kan väl inte få komma med krav och bestämma? Hur ska han annars kunna lära sig? – Sätt lite gränser nu….. ( olyckskorparna kraxade högt, precis som om dom hade rätten att anklaga?)

– Det här är ju som en cirkusfamilj!

-Folk pratar om Er Sara, folk funderar eftersom du bloggar.

Vad dom orden gjorde ont att höra…. det skar som knivar i mitt hjärta att höra alla dumheter jag gjorde som inte kunde uppfostra honom. Det skar i mitt hjärta att folk pratade om oss.

Jag tror ju inte att folk läser min blogg om man inte är i samma situation. Vem läser en blogg om diabetes om du inte är involverad på något vis? Vem läser blogg om cancer om du inte känner någon med cancer?

Vi människor skalar av naturen bort det som är jobbigt för oss

Det märkliga är ändå inte att någon sa det… jag fick däremot höra att det var bra att jag informerade, bra att folk visste. Vi är ju ingen konstig cirkusfamilj. Högst normala med extra allt.

Men som mamma var det tufft. Extremt tufft….

Jobbet har alltid varit en andningshål. När jag blev utbränd var det inte jobbet jag behövde sjukskrivas ifrån, det var omständigheterna hemma.

Men det går ju inte. En ond spiral blev det… ända tills den dagen då jag bestämde mig till 100% att sluta lyssna på vad andra sa. Jag skulle göra det på mitt vis för att orka.

Kvällarna var jobbiga dom. 125 kullerbyttor i soffan innan läggdags. Han hade som ” grej” att linda in sig i julgransbelysning och köra en liten dans i kalsonger varje kväll.

Precis när han skulle krypa ner i sängen blev han alltid hungrig. En ständig fight innan jag förstod att det var då han var hungrig när medicinen gått ur kroppen…. Ofta var det riktigt stor middag kl 22:30 när jag var dötrött och försökt lägga honom sen kl 20:30….

Ett tag sov vi i koja varje natt, ett tag i badrummet…. jag var alltid tvungen att ligga nära tills andetagen gled in i sömn. Ofta tog det 3 timmar, och när jag smög försiktigt ut ur rummet så vaknade han… – Vart ska du mamma?

Det var bara att lägga sig ner igen. Många var dom nätter då jag var tvungen att sova där inne i hans rum. Trygghet kände jag. Bortskämd sa andra….

Alltid en fight inombords om att jag gjorde fel fast jag kände att det var rätt.

Att jobba 75% var inte lätt.

75% jobb

300% mamma

0% till mig själv

5% till mina vänner

Jag gjorde scheman, planerade dagar, avbröt konflikter, var på möten, Bup, habilitering, skola, kompisar, packade väskor, skjutsade och var med på alla träningar. Hade en städerska som städade varannan vecka och tack gode gud för det!

Jag tappade bort mig mer och mer…. ända tills jag nästan inte fans kvar. Jag glömde bort att skratta, kunde inte skratta längre, kunde inte umgås med vänner för jag kände mig inte glad…. vilket jäkla liv jag levde! Att jag står här och nu…..

Det värsta är att det här pågår fortfarande i vårt land. Jag var inte den första mamman att uppleva det här…. inte den sista heller tyvärr.

Det här är ” vardag” för oss NPF föräldrar.

Brukar tänka att har du ett sjukt barn så att det ” syns” då blir det mer respekterat.

Men att säga till ett barn med ADHD att du måste lära dig att lyssna och göra som jag säger är som att be ett barn i rullstol att lära sig att gå…. – kom igen nu, var inte så fjantig. Lyssna nu! Gör som jag säger! – Tänk att DU alltid ställer till det!!!!

Våra barn behöver raka linjer som ett tågspår. Inget får avvika, inget som bryter mot dagens schema, då blir det kaos.

Idag föreläser jag runt om i hela Sverige om just hur man kan vända en nedåtgående spiral till en uppåtgående …. jag får dagligen meddelande och fin respons med frågor som hur gör du?

Boka mig för en föreläsning så delar jag med mig av allt jag gjort och kan. För idag lever vi ett mycket roligare och härligare liv. Allt går även när det känns hopplöst.

Direkt Mail till bokning😊

Ha en fin dag!

Hepp //Sara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: