Lilla Speedos Mamma

Att berätta eller inte berätta om sin diagnos….??

Ja vad är bäst egentligen? Jag respekterar båda sätten, men jag tror till 200% att om du har accepterat din diagnos så mår du bättre själv av att andra vet…. hur ska du annars kunna få hjälp och stöd?

Jag vet av erfarenhet att det är jobbigt att berätta. Minns så väl när jag fick reda på sonens ADHD diagnos… jösses vad rädd jag var, orolig, och med facit i hand säkert för att jag själv saknade kunskap och var en av dem med fördommar.

Jag minns första gången jag fick min egna första ångestattack och inte kunde stå på benen. Jag kräktes, hade yrsel, kunde inte äta, inte vara bland folk. Jag skämdes som en hund och vågade inte berätta för någon att jag ens hade gått i terapi än mindre att jag hade ätit ångestdämpande medicin ett tag. För vem trodde det om mig? Glad , utåtriktad och jag levde i den perfekta familjen?
Men inom mig var det kaos…. jag kämpade varje dag. När vi fick diagnosen till familjen blev det ännu jobbigare. Jobbigt att berätta och jobbigt att erkänna för sig själv. Jobbigt med det jag trodde folk skulle ha fördomar om. Jag var rädd…..

Helskotta vad jobbigt det var. Det blev vita lögner när vänner ville hitta på något. I själva verket var jag så sjukt rädd att få en ångestattack bland folk. Att yrseln skulle ta sitt grepp eller att jag skulle bryta ihop. Jag kunde inte gå på IKEA utan att få yrsel, jag kunde inte gå på Ica, jag vågade inte gå ut och gå långt om utfall jag skulle svimma.Jag levde konstant på gränsen till att bryta ihop. Eller så ljög jag när vänner ville bjuda hem oss för att jag visste vilket kaos det skulle bli. Alltid fick jag komma med tillsägelser och var vi bland andra ville man ju att barnen skulle vara lika uppfostrade som dom andra.
Men det här var för länge sedan….. flera år nu.

Jag fick hjälp. Tack och lov….. 2 gånger har jag varit in i den berömda väggen. 2 gånger har jag varit sjukskriven på jobbet. Men det var inte jobbet jag skulle behövt vara ledig ifrån…. Där hade jag min frizon. Det var hemma jag borde fått hjälp. Hjälp att hinna ta hand om mig själv. Men gick jag utanför dörren så ringde alltid telefonen….- Vart är du ? -När kommer du hem? – Mamma kom nu!!!!!! – Jag vill med…..

Var jag på jobbet ringde det ibland 20-30 gånger…. Jag hade koll på allt vad gällde barnen, mediciner, bup möten, habiliteringen, jag gick utbildningar för att göra bildstöd, jag var en mellanhand mellan föräldrar när det hänt något, jag var med på alla kalas, var med på alla träningar, köpte alla presenter när barnen fyllde år, julklappar till julen…. gjorde all mat… skötte hemmet och jobbet, ja en klassisk kvinnofälla…..Egentid fanns inte… vad hade jag för val? Barnen var mina och jag var deras mamma. Jag kämpade varje dag. Jag slet som ett djur och nästan ingen förstod….

När jag valde att vara öppen så har jag märkt att även om inte alla vet om diagnoser ADHD, Autismspektra, Ångest, dyslexi mm så är det sååååååå många som känner igen sig. Fler vågar prata och fler öppnar sig.
Vi har valt hemma att inte skämmas, att våga berätta för att kompisar ska förstå, mina vänner familj och skola.

Lilla Speedo brukar ta min telefon och köra live, han älskar det!!!! Han har blivit en fena på att peppa andra barn och vuxna. Han pratar öppet om sina känslor som åker jojo… roliga saker men också om tunga tankar när ångesten kommer. Något vi aldrig vet när det ska komma. Från ena dagen till den andra kan den komma med full storm. Vad som utlöser det hela vet vi inte. Det kan vara något litet eller en jobbig tanke eller känsla. När han pratar öppet så mår han bättre…. han blir gladare och dom jobbiga tankarna släpper.

När det är så har han ett behov av att få ur sig det jobbiga, när han dessutom får göra det med er läsare och tittare som förstår blir det mycket lättare, så TACK alla ni som peppar honom när han sänder live!!!

Oavsett om du eller ditt barn lider av andra mindre vanliga diagnoser som tex Fragilex syndrom, personlighetsstörning, bipolär, ADHD, Touretts, Autismapektra mm så våga berätta!

Vilken skillnad det blir:) Plötsligt förstår människor runt om. Man kan få medlidande och förståelse som aldrig fanns innan. För hur ska andra kunna veta om du inte vågar berätta????? Jag lovar att vågar du berätta så berättar någon annan för dig något likande… vi är så många som lever nära någon med psykisk ohälsa.

Våga berätta! Våga prata! Det räddar både liv och onödigt lidande:)

Själv resar jag land och rike runt och berättar, berättar om mitt liv och hur vi har fått det så bra, jag delar med mig av strategier, om sorg, om igenkännande och humor…. Många som har varit på min föreläsning hör av sig efteråt med ord som:

– Tack det var längesedan jag skrattade så….Eller tack för att jag nu förstår och har fått nya strategier….

Varmt välkommen att boka mig som föreläsare! Nu senast var jag med i Funka med ADHD eventet som blev succé både med podd och live intervju. Kolla in här: https://www.facebook.com/groups/funkamedadhdseevent/?ref=share

Boka mig för en föreläsning och du…… glöm inte att le! Du kan inte bli arg på en diagnos!!!

Mail : sara@lillaspeedos-mamma.se Hepp // Sara

En kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: