-Jag har tappat tron mamma, jag är misslyckad. #ADHD #Hemmasittare

Jag vaknar tidigt idag, redan vid 7 trots att jag borde sova mera. Men jag vaknar med en klump i magen….
Det är mycket som maler i mitt huvud. Mitt i livet och en stor del är skolan.

Lilla Speedo som jag alltid kallat honom är en ung kille nu. Sista skolåret och skolan har ju varit näst intill obefintlig.
Men om dom ansvariga hade hjälpt oss så hade det sannerligen sätt annorlunda ut idag.

När han gick i 4:an sa han för första gången..: – mamma jag kan inte gå upp för backen till skolan, det är som en osynlig vägg. Han grät. Han var ledsen och han vägrade låta mig åka till jobbet.

Den bilturen till mitt jobb rann mina tårar. Jag var helt slut. Jag bara grät. Det var en ständig kamp om att ta sig till skolan. Det hade redan hållit på så i ett års tid. Han hade fått sin första stora ångestattack.

Han hade fått en fantastisk resurs som tog honom på rätt sätt. När ångesten slog till på skolan så tog dom bilen och tittade på båtar. Han avledde på ett bra sätt. Fick honom att skratta och han t.o.m. hämtade honom i skolan. Prio 1 var att vara i skolan, prio 2 att jobba i skolan.

Men som för många andra så ändras förutsättningarna, resursen slutade och att få en resurs att klicka och förstå varandra var inte lätt. Han blev mer och mer ångestfylld. Slutade äta med dom andra. Tillslut satt han själv i ett rum hela dagarna. Han åt där, han var inte på lektion, inte med på rasterna, han avvek mer och mer från skolmiljön.

Det var en kamp varje dag. I 5:an började man med anpassat schema och i 6:an var han knappt där. Jag tror jag räknade till 17 hela skoldagar. Ny resurs och trots anpassningar och resurser så gick det inte. Orosanmälningar som haglade och jag grät. Mobila Bup teamet inkopplat och nya utredningar . Vid det här laget hade jag stridit och varit hemma med min son så länge att jag var helt slut. Skilsmässan hade redan varit ett faktum sen några år.

Man måste vara två för att orka. Det sämsta som kan hända är att en förälder tar allt ansvar vad gäller möten, Bup, skola, matlagning, städning. Men vi var väll som dom flesta. Jag hamnade i kvinnofällan och han jobbade och reste. Men man ska aldrig gråta över spilld mjölk. Bara höja ett varningens finger för er som befinner er där just nu. Dela på ansvaret…!!! Prata och kommunicera. Välj inte bort det jobbiga, det måste också få komma ut. Man pallar aldrig själv i tvåsamhet. Att vara två och inte kunna prata om allt det jobbiga går aldrig. Då är det lättare att vara själv.
Det gäller oavsett om du är gift eller ogift. Sambo eller särbo. Kommunikation och att lyssna in den andras behov är av stor vikt.

Läste någonstans om att bakom varje framgångsrik man står en stark kvinna. Bakom varje framgångsrik kvinna står en skilsmässa. 💪🏻

Självklar stämmer inte det varje gång, men det ligger något i det:-). Tur för mig tänker jag. För när jag blev själv så fick vi ett lugn hemma. Två föräldrar som inte trivs ihop är minsann ingen fredagsfest det heller för någon. Det lyser igenom och tillslut mår alla dåligt.
Men det var ju inte grunden till allt… men att separera är 80% större risk om du lever i en familj med NPF. Betydligt mer att jobba med på många plan. Framförallt prioriteringar och egentid. Någonting som är snudd på omöjligt under många år.

I årskurs 6 var det så pass illa att vi bestämde oss för att byta skola. Inte för att skolan var dålig och för att dom inte förstod. För vi har haft så bra kommunikation hela tiden. Vi valde att byta skola med stöd av den dåvarande skolan till en liten grupp inom kommunen.

Det kom 2 fantastiska pedagoger till skolan. Dom skuggade honom för att kunna närma sig. Det var inte lätt då han mest åkte hem eller satt inlåst på toaletten. Vi hade SIP möten med dessa två fantastiska pedagoger som förberedde oss för en plats i deras verksamhet. Lyckan var total 🙏🏻.

Ända tills Gävle Komun gav avslag. Han får inte den hjälpen pga att han inte gick på gävle kommuns skola utan privat! .
Snabbt med hjälp av vår skola sökte vi till en kommunal skola som skulle kunna ta emot honom. Allt var redan klart planerat . Som ett litet paket med överlämning, kurator som hjälpte till med samtal mm…. Då säger den skolan. – Vi har inga resurser, han får inte någon egen resurs och vi kan inte lova att han får hamna i den ” lilla gruppen”.

Bakslag delux! Tillbaka på ruta 1. En skola som inte fungerade, men som ville förstå och försökte efter deras förutsättningar.

Ny resurs…. En till som slutade och en ny resurs igen. Årskurs 8 var snudd på obefintlig och några betyg det finns det inte att tala om.

Den extraordinära skolpengen som rektorn har sökt ett antal gånger avslås från Gävle Komun. Jag brukar tänka att om han stört på lektioner och skadat andra barn, varit utåtagerande , hade han fått mer hjälp då?

Så vem ska nu hjälpa mitt barn?
Ett barn som utvecklat mer ångest, suecid tankar och att jag ett flertal gånger får sticka från jobbet för att han mår så dåligt.
Det är det värsta…. Jag är livrädd många gånger att han skulle gjort något i sin värsta ångestattack.

En ständig oro. På det en mamma som haft cancer i 3 års tid och somnade in i somras. Hon som var min stora trygghet och livboj. Men livet slutar ju inte ändå utan fortsätter oavsett du vill eller inte.

” Det är som det är” sa alltid mamma och dom orden har jag som ett mantra. Lika att försöka le fast du är arg…. Det hjälper jag lovar!

Så här sitter vi inför en ny skolstart med avslag från 3 skolor som kunnat hjälpa oss. En ny orosanmälan och ingenting att oroa sig för i hemma miljön. Så utredningen kommer att läggas ner igen… precis som dom tidigare. För det är inte hemma som det brister.
Det är dom som bär ansvaret om min sons skolplikt Gävle Kommun.

Men med avslag på avslag om ny skola, om extraordinär skolpeng, om extra resurser, om att få komma till den lilla gruppen där han var på väg att få hamna.
Så damp det ner ett olustigt brev från en skola.
Att dom inte tar emot honom pga:

Får en kommun skriva avslag pga ekonomiska svårigheter för kommunen? Är min son för kostsam? Diskriminering anser jag.

För mig är det här diskriminering av barn med neuropsykiatriska funktionshinderna som behöver rätt hjälp och stöd i vardagen !
Om han hade kommit in på den skolan skulle dom kunna flytta honom till den lilla gruppen på en gång!

Det har ju funnits en plan och plats där förut. En plan som Gävle Komun sa Nej till. Så VEM HJÄLPER OSS NU?

Jag kommer aldrig sluta kämpa för min son. Aldrig…. Vem ska plocka upp honom då,när ett helt samhälle har svikit och lovat gång på gång att nu ska du få hjälp.

Vart finns samordningen? Vem tar ansvaret från alla möten där det lovas hjälp? Bup? Skolan? Komunen? Socialtjänsten?

-Jag har tappat tron mamma på skolan, jag är körd och misslyckad där . // min son 15 år❤️.

Så hjälp mig nu. Har du varit med om det här? Vad har ni gjort för att få hjälp?

Hepp// Sara ” Lilla Speedos mamma”