Lilla Speedos Mamma

Le , livet blir lättare då, även mitt i sorg!

Jag tror att jag ska skriva en bok om sorg.

Hur man kan uppleva sorg, hur man kan känna sig och hur kroppen reagerar. Samtidigt ha barn med diagnoser som det måste tas hänsyn till.

När min mamma blev riktigt sjuk i cancer på slutet, så tog jag på mig en roll att ta hand om alla. En rätt naturlig del av mig som ofta tar hand om andra och ser till att alla runt omkring är ok…

Jag flyttade ut till mamma & pappa. Jag tog hand om mamma med allt var det innebar.

Jag bar henne upp i rullstolen, jag duschade henne, plockade ögonbryn, smörjde med ögonkräm, gjorde fotbad. Masserade onda ben och fötter och la om sår, tömde kateter och lämnade inte mamma en sekund .

Samtidigt informerade jag mammas alla syskon om förloppet, jag såg till att mammas vänner och syskon kom för ett sista farväl.

Samtidigt som jag hade mina barn att ta hand om, samtidigt som pappa behövde stöd och kärlek när han bröt ihop.

Jag grät…. Jag grät så mycket. Nätterna och dagarna flöt ihop av ett ständigt vakande och vi vågade knappt ta en dusch. Vi visste vad vi vakade över…. Att mamma skulle ta det där sista andetaget.

När mamma fick andningsuppehåll var det nästan så att jag själv slutade att andas. Jag ruskade på henne, lyfte upp henne för att hon skulle få luft.

Lilla Speedo kom och bodde många nätter på bäddsoffan med mig i mitt gamla flickrum. Mina barn kom ofta dit och bara satt bredvid mamma / mormor. Ångesten över att dom skulle förlora mormor blev påtaglig och ångestmedecinen fick höjas.

Dagarna gick, nätterna bestod av 3-4 timmars sömn och rädslan över att mamma skulle sluta andas blev påtaglig. Ändå visste jag….

Mina vänner hörde av sig. Hos dom kunde jag gråta. Jag kunde prata och bara släppa garden. Erica, Petra, Kicki, Torbjörn…. Mfl.

Jag blev skör… en trötthet, en saknad, en oerhörd sorg infann sig. En sorg som är svår att greppa. Tårar som började att rinna precis närsomhelst.

Mamma tog sitt sista andetag den 21 juni kl 13:38♥️ jag höll om henne, hon tittade upp på mig och somnade. Tystnaden blev total…..

Inget mera rossel i lungorna. Inget mer kämpande för luft. Inga mer andningsuppehåll och inga mer grimaser av smärta. Total tystnad…

Vi samlades och tog det sista farvälet♥️ alla tillsammans .

Vad hände med mig?

Jag tog på mig att boka fonus, boka begravning, boka präst, boka allt det praktiska.

Jag kände mig inte glad. Jag var mitt i min värsta sorg jag någonsin upplevt. Men allt var ju tvunget att göras och barnen skulle ha sitt.

Jag gick på någon autopilot dagarna igenom.

Det jag skulle behövt då var närhet. Närhet och att inte behöva känna skuld. Inte behöva känna alla saker jag borde göra för att andra skulle må bra.

Sorg och att förlora sin mamma har för mig inneburit en sådan outhärdlig sorg och saknad. En sådan tomhet som inte kan förklaras. Att förlora den första människan jag såg. Mammas sköna händer som in i det sista var så mjuka. Hennes plutande mun när jag fick en puss på munnen fast jag var 47 år❤️.

Jag blev pragmatisk och fixade och styrde…. Där emellan ville jag bara vara nära pappa, min bror, mina barn och min särbo.

Allt gick så fort, en sommar som flöt i ett töcken av för lite sömn, en trötthet och tomhet. Lilla Speedos ångest och oron över vad som skulle hända till hösten? Vilken skola skulle han gå på?

Jag försökte med allt. Vi var mycket tillsammans familjen. Vi åkte båt, och lilla Speedo låg ofta i mitt knä och vi lät tårarna blandas med saltvatten från havet… havet drogs vi till. Vi badade, åkte båt och var hemma tillsammans.

När begravningen kom gick vi tätt ihop. Den blev fin och en lättnad när den var över. Men då kom också tomheten ännu mer….

Vi åkte bort… jag, min pappa, min bror och hans fru. Jag säger bara tack🙏🏻♥️. Den resan behövdes verkligen.

Att få vara tillsammans. Att få glömma vardagen och alla minnen. Att få dansa och leva. Vi åkte på bröllop till Turkiet och allt fick pausas ett tag. Att prata om mamma och dela rum med pappa♥️ var så härligt.

Att träffa nya vänner. Nya kulturer och att allt var planerat gjorde att jag bara kunde hänga på…. All planering jag haft hemma och har kunde bara lämnas…. Att få 4 nya systrar från Jordanien. Min brors frus härliga systrar. Att träffa barnläkaren från Armenien som bara var 27 år och levde ett annat liv var intressant. Att få dansa och flamsa till Gimmie gimmie… med ABBA och bara få känna glädje igen var skönt♥️.

Jag mådde bra. Bättre än på länge och vi var tillsammans♥️.

Men sorgen tar olika vägar och när jag kom hem brast allt.

Tomheten som kom var som ett knytnävslag i magen💔. Jag vaknade på mornarna av att jag grät. Jag kunde inte somna vissa nätter igen och kände att krav… det var det sista jag klarade av nu.

Krav känslig och skör. Suktade efter kramar och någon som bara höll om så att jag fick gråta ut♥️. Tack mina fina vänner. Mina barn och kollegor på jobbet.

Ni har fått stå ut med plötsliga tårar. Så otroligt känslosam och kravkänslig.

Men är det konstigt frågade en vän? Är det konstigt att du mår som du gör? Jag är mer imponerad att du står på benen och inte bara givit upp?

Nä… inte när jag tänker efter. Ett ständigt kämpande för lilla Speedo. En oro och en mamma som gick bort♥️.

En känsla av saknad efter någon som skulle kunna finnas för mig.

Livet blir inte alltid som man trott. Ibland väcks man ur en vacker dröm och inser att det är en mardröm man precis lever mitt i😢.

Men jag har bestämt mig precis som min svägerska en gång sa… – jag ska bara inte överleva.

-Jag ska fortsätta leva också♥️.

Ingen kan ta ifrån mig det jag har som grundtrygghet. Ingen kan ta ifrån mig den människo kärlek jag känner och det hopp jag har om att gå vidare.

Mamma sa alltid: -Det är som det är.

Så sant♥️ det är som det är och ingenting jag kan påverka.

Prio 1 nu är att ta hand om mig själv och barnen. Vi kommer att må bra igen. För vi ska inte bara överleva. Vi ska leva livet♥️.

Vi ska börja le igen och njuta av det goda livet erbjuder. Inget tjafs och trams…. Sånt har vi inte tid med.

Livet kan gå fort, men det kan också vara alldeles underbart även om vi går igenom tuffa perioder. Vi är liksom skapta för att klara av det här också.

Boka mig för en inspirations föreläsning♥️.

Hepp //Sara

Le! Livet blir lättare då😁

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: