Jag fick ett mail om att bli lämnad….

Att leva i en familj med NPF är krävande, det vet jag om någon…. Det är 80% större chans till skilsmässa om du har barn med tex ADHD , autismdiagnos mm….

Men i morse kom det ett långt ledsamt mail.

”Hej Sara.

Jag är en mamma som lever med mina 2 barn själv. En dotter och en son. Barnens pappa flyttade och vi bor många mil ifrån varandra. Dvs barnen bor heltid hos mig. För 9 år sedan separerade vi. Rätt kort tid efter separationen blev jag förälskad i en man och vi var tillsammans flera år. Tyvärr satt en tagg imellan oss då han uttryckte flera gånger att han aldrig skulle orka bo med oss. Jag förträngde det under lång tid men till slut gick det inte längre.

Det tog slut och jag hade en otäck oskön känsla i magen att det var mina barns fel. Åter igen fick jag känslan av att bli anklagad för att inte sätta gränser.

Det gick ett år så träffar jag nästa man. Jag gick all in och precis när jag kände att bättre än så här blir det inte. Jag är grym på att läsa av människor men här kände jag inga vibbar till att det var på väg att ta slut. Men åter igen. Jag blev lämnad med känslan av att det är barnen som ingen orkar med. Jag mår så dåligt över det här och har ju förstått att även du lever själv med barn. Hur gör du Sara????

Jag känner att min självkänsla försvunnit och känner mig bara ensam. Även fast jag utåt är glad och positiv. Jag mår dåligt över att känna att det är mina barn som är felet.

Ska jag aldrig få bli lycklig? Jag mår skit. Förstår att du har mycket att göra, men vad säger andra adhd mammor och pappor?

Ha en fin sommar och tack för ditt fantastiska jobb du gör. Blev så glad att just du åkte till Almedalen även om det fick ett fruktansvärt avslut. Din sida har räddat mig många gånger. Skulle vilja sitta med dig en hel dag och bara få tips och trix.

Med vänlig hälsning. Xxxxxxxxxxx

TACK!!!!!

Tack för ditt fina mail och tack för att jag fick dela det. Det här är ju en sjukt känslig fråga och jag känner igen mig i massor vad du skriver.

Att känslan kommer… det är inget konstigt. Nu menar jag INTE att det är barnens fel. Men nog är det jobbigt att komma in i en bonus konstellation. Var det tufft i kärnfamiljen så blir det inte lättare i en bonusfamilj.

Jag tror på kommunikation och att bonus får all kunskap som krävs med NPF. Att komma överens innan utbrotten kommer vad som ska ske.

Jag kan känna igen känslan just i att barnen blir inblandad. Det kommer ett hejdundrande utbrott och orden flyger ut ur munnen som en kaskadspya. Där står man och försöker hålla minen…. Vill inte starta bråk. Vill inte att det ska märkas inför sin nya partner.

Man kanske t.o.m. kläcker ut sig att du kan väll uppföra dig för min skull?? 😂😂😂.

Går det?

Nä tror inte det. Det blir 1000 gånger värre.

Jag är liksom dig, själv med barn hemma på heltid. Ibland har jag kunnat drömma korta stunder att tänk om jag också fick vara själv bara jag…. Jag har nästan kunnat känns avund på den andra föräldern som kunnat leva ” vuxen liv” och inte haft allt ansvar på sina axlar. Tänk bara varannan helg ???? Det är ju jag som är 100% närvarande med allt. 24/7. Klart det frestar på ibland och speciellt extra med NPF.

Jag har funderat många gånger hur jag orkar stå på benen. Men jag är grym på återhämtning och att ta micro pauser mitt i allt.

Ture var rolig när han tyckte att jag skulle ut på Tinder🙈😂. Men jag kan inte…. Jag saknar han jag dejtade alldeles för mycket. Så ja…. Jag förstår din känsla av övergivandet. När man tror att något är bra😔. För mig blev det som att förlora en bästa vän som jag saknar att kunna ringa…. Saknar att göra spontana saker ihop. En pusselbit i mitt liv försvann. Men det fungerar ju knappt om bara den ena känner så. Det kommer ju att gå över…. Så förunderliga är vi människor.

Jag ställer mig fortfarande frågan: – Vem vill leva med en NPF mamma?

Uppenbarligen går det ju att träffa någon det vet jag…. Men att få det att hålla i längden? Jag är ju en obotlig romantiker och tror fortfarande på livslång kärlek. Speciellt om man träffas i min ålder…. Jag längtar tills jag kan bli så där lyckligt kär igen och hålla handen. Att få somna nära i någons famn. För vem vill leva själv? Inte jag. Jag vill också laga middag ihop, se en film ihopkrupen i en famn. Överaska och bli överraskad…. Jag älskar ju det.

Så du och jag….. vi sitter i lite samma båt.

När jag mår så försöker jag göra roliga saker. Försöker att förtränga det jobbiga lite… inte ge det så mycket tid i mitt liv att grubbla. Lite måste man få känna…. Men inte för mycket. På med bra musik och le… ❤️❤️❤️.

Gör något som ger endorfiner! Cykla fort, träna, få massage, något som triggar må bra hormonerna.

En vacker dag….. då har vi träffat mr right både du och jag. Till dess…. Njut av livet och va mamma. Den tiden kommer aldrig tillbaka❤️.

Nu ska jag packa ihop det sista i huset och spela HÖG MUSIK. Det ger endorfiner ska ni veta…. Det behöver den här trötta mamman som bor på hotell med sin nattliga 16 åring som har helt annan dygnsrytm än mamman själv.

Ha en fin dag och tack för ditt mail❤️

Boka mig för en föreläsning

//Sara ” lilla Speedos mamma”