Lilla Speedos Mamma

Tack Magelungen ni har räddat oss❤️.

Jag har fått frågan flera gånger nu om jag kan berätta ur föräldrar perspektiv hur det fungerar på Magelungen.
Absolut kan jag det… vi sökte många gånger men det fanns inte plats. Sen sökte vi och fick avslag…

För att få en plats där måste kommunen ge en extraordinär skolpeng och det är inte lätt att få. Vi har sökt för resurs och extra belopp sen Ture var 10 år. Ibland kommer tanken…. Vad hade hänt om han hamnat på magelungen redan då? Eller fått den extra hjälp han behövt… hade han utvecklat den ångesten som gjort honom sjuk i långa perioder? Hade livet varit lättare för oss? Framförallt för Ture som tappade tilltron på oss vuxna. Vi som hela tiden lovade efter varje skolmöte att nu… nu ska det bli bra.
Vi gav hopp, men det uteblev. Han behövde mer…. Mer än dom kunde ge utan extra belopp.

Ja vi har sökt så många gånger. Men för magelungen har han egentligen passat in hela tiden. Han har uppfyllt alla kriterier.
En problematisk skolfrånvaro med orosanmälningar från förra skolan. Han har sina diagnoser och otroligt svår att motivera till saker som inte han själv anser är intressanta.

Men…. Jag tror att fler skolor skulle kunna arbeta på samma sätt som magelungen.
Magelungen har dessutom grymt med bra utbildningar om problematisk skolfrånvaro. Något som skulle gynna fler skolor att ta efter.

Det var också magelungen jag hade förmånen att få åka med till Almedalen på Gotland och prata om problematisk skolfrånvaro ur ett föräldrar perspektiv. 3 fantastiska dagar som jag aldrig kommer glömma!

Dagarna i Almedalen med Magelungen var fantastiska! Vilken skola och öppenhet, professionella medarbetare som alla arbetar med barn som har speciella behov. En kunskapsbank som borde utnyttjas av många många fler.
Här i debatt om skolfrånvaro med bla Ing-Marie Wieselgren samordnade på SKR. Glömmer aldrig hennes ord…. -Sluta aldrig att kämpa, När inte jag orkar, då orkar du. Det gäller att samordna och att hjälpa varandra. Du saknas Ing-Marie med dina kloka ord.

När vi började på skolan var det inte eleverna han skulle lära känna först.
Det var dom vuxna, sin mentor, terapeut, sina lärare…. Sakta byggde dom upp fina stabila relationer med Ture.
Dom tog reda på hur han ville bli bemött på morgonen, vad han önskade att dom gjorde om han var på dåligt humör tex….
Dom byggde bra relationer och förtroende som ökade på självförtroendet och för att sen öka på självkänslan. Dom kartlade honom och han var själv delaktig.

När han dippar och när han växer har vi hela tiden en dialog, som vi föräldrar får vara med att påverka. Hur vill jag ha kontakten? Sms? Mail? Telefonsamtal?

Skillnaden för mig som mamma är att telefonen ringer inte längre 35 gånger om dagen för att han har ångest.
Telefonen ringer inte varje dag för att han inte gått in på en lektion.

Jag får helt plötsligt andra samtal…. Vad han utvecklar, vad bra det gått på ett prov , vad grym han är som stannat på skolan fast han känt att han vill hem.
Det här ger ju både mig och Ture det lugn vi båda behöver för att han och jag ska bli dom bästa för varandra.

Vi har kapat så mycket bråk och utbrott🙌🏻❤️. Det har verkligen gått med raketfart och jag har väll någonstans känt att så här bra kan det inte fortsätta…. Jag fick rätt.
Dippen kom för 3 veckor sedan.
Samtidigt som det snart är höstlov och jag VET att det alltid kommer en dipp då.

Batterierna är helt enkelt slut nu. Han behöver helt klart så mycket mer batteri laddning än andra. Här gäller det att energifördela, och ja…. Det är ju svårt när det är just kriterierna för Adhd. Svårt att reglera sin energi.

Nu gäller det balansgång, att motivera, att försöka se fördelar och inte det trista. Det här är ju otroligt jobbigt och jag känner också direkt att det här känner kroppen igen… man får ett omedvetet stresspåslag när det dippar.

Bådas kroppar är inställda på det. Tures kropp känner igen att nu är det höstlov och då brukar det gå åt pipan…. Förra gången det var höstlov var han på sin skola bara 7 gånger till innan han helt blev hemma. Klart kroppen känner igen….
Min kropp känner igen att nu ska det kämpas💪🏻, ge inte upp!!!!

Men till skillnad från förut har jag en familjebehandlare att bolla idéer med nu. 2 resurser och en mentor. Vi är ett grymt team runt Ture som bara vill honom väl och få honom att lyckas.
Vet ni? I fredags när jag satt där och pratade om åren som varit så bara brast allt… tårarna rann. Ja, dom gör det nu när jag skriver. Man blir påmind om dom jobbiga åren som varit och man funderar själv på hur man klarat av allt? Inte konstigt att man haft yrsel, känt sig urblåst, att relationer har gått åt pipan… all energi har gått till mitt barn och att arbeta för att klara vardagen.
Man måste kunna få tillåta sig att vara skör ibland. Det är så skönt att få prata ut och reda upp om allt. Att få sitta ner med någon som förstår vad jag menar, med någon som förstår vad jag kämpat genom åren utan att tycka att jag är en förälder som inte sätter gränser. Som borde ta i med hårdhandskar och få honom till skolan…

Idag kan jag se tillbaka och känna att jag gjort rätt. Även om människor i min närhet ibland har fått mig att tvivla på mitt föräldrarskap. Idag vet jag att jag gjort det bästa jag kunnat.
Det har varit grymt jobbiga år för oss båda framförallt för min son… men även för mig som fått strida och kämpa för hans rättigheter till en bra skolgång.

Just nu ligger vi i soffan båda två, pratar, skrattar, lyssnar på musik och hänger. Jag skriver och han spelar musik….
Bara älskar den vändningen vi fått! Tack Magelungen❤️. Utan er… vågar inte tänka på det. För i samma veva som han började där började han må så mycket bättre. Plötsligt fanns det vuxna som lovade och höll det dom lovade. Dom fanns kvar fast han dippade…

Suicid tankar, oro, ingen självkänsla till nu❤️.

Vi behöver känna gemenskap, känna att någon tror på än. Det kan vara vem som helst… en mentor, en vaktmästare, en annan vuxen, en kompis, en förälder…..

Dom framstegen han gjort, den självkänslan han börjar få igen är så himla fin att se. Självförtroendet som växer. Att se hur han tar sig an livet på ett helt annat sätt nu.

Just nu är han materialare i ett hockeylag och jag lovar att det har gjort underverk!!! Gemenskapen med gamla kompisar… ja, det går knappt att beskriva .
Han som suttit hemma på sitt rum inlåst i flera år. Utan skola, utan kompisar….. ångest .
Tills nu❤️❤️❤️❤️

Jag har heller aldrig tvekat. Jag har hela tiden haft en känsla att det kommer att ordna sig. Prio ett har varit att få honom glad i livet igen. Skalat bort krav och alla måsten. Firat ALLA framgångar med det han vill. Det har byggt upp honom igen. Vet ni… jag är så sjukt stolt över honom.

Jag skiter blankt i att jag serverar honom frukost på sängen och medicin. Han kommer upp och är pigg och glad👌🏻som sagt… jag curlar inte. Jag anpassar och det konceptet fungerar fint hos oss✌🏻.

Magelungen är en fantastisk skola och finns på flera ställen i landet. https://magelungen.com

Nu ska jag boka in och planera för fler föreläsningar som droppar in.

Men först skriva färdigt föreläsningen till Psykiatri veckan i Falköping som är på torsdag.https://www.falkoping.se/omsorg–hjalp/stod-till-anhoriga/psykiatriveckan

Välkommen dit!!

Kommande föreläsningar är:

27/10 Psykiatriveckan i Falköping

8 november kl 18:00 biblioteket i skutskär

9 November Folketshus i Ulricehamn

10 November Attention Växjö

24 November familjecentralen i Skutskär

29 November öppenföreläsning på studiefrämjandet i Gävle

Varmt välkommen! // Sara

”Glöm inte att le, det blir lättre då”

  1. Lars Melin

    Måste säga, JÄVLIGT BRA SKRIVET 👌 Du blir FAN TA MEJ 👌 bättre för varje text du
    ”lägger ut”
    Förlåt att jag använder ”svärord”, men det är det starkaste ord jag kan tänka mej…
    Ja, JÄVLAR, med sanna ord och så mycket kärlek ❤️
    Jag skulle just höra, hur går det idag, för Ture ?

    Godmorgon 🤗/ pappa

    Skickat från min iPad därför kortfattat/Lasse

    Gillad av 1 person

  2. Therese

    När jag läser detta ligger jag nerbäddad under ett tyngdtäck med en ångestknut i magen. Nyss hemkommen från Bup i Skövde med en son som fick en tvärnit på parkeringen och drog medan jag med tårarna rinnande fick gå in till mottagningen ensam och visa att jag i alla fall gjort ett försök. Jag brast totalt. Sedan fick jag åka och leta efter sonen innan vi kunde åka hem. Jag ser fram emot föreläsningen i Falköping i morgon. Kanske kan den inge även mig en gnutta hopp.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: