Sitter i stunden och tittar på TV4 och systrarna Kojs. Om Elins resa med lungcancer.
Det får mig att reflektera tillbaka på mitt liv.
2015 var ett av mitt mest jobbigaste år.
Min son mådde dåligt i skolan och jag sökte desperat efter en skolform som skulle passa honom. Den där osynliga väggen kom och det var svårt att ta sig till skolan. Den där obehagliga gästen som skulle flytta in hos honom med namnet ” ångest” kom och gjorde sig känd.
Den där ” ångest” skulle visa sig vara en svår rackare att bli vän med. Det går lättare idag, men jädrar vad svårt det är vissa dagar.
2015 var också året då jag startade min dröm. Jag och en god vän startade ett assistans bolag som skulle rikta in sig först och främst mot barn med funktionsnedsättningar. Vi startade och kom igång bra! Kunder ramlade in och i samma veva började jag att föreläsa med ” Lilla Speedos mamma”. Namnet som jag fortfarande föreläser under.
Det var en fantastiskt bra start på året… men säg det som varar för evigt. 2015 blev jag också sjuk. Jag fick operera bort min livmoder och var riktigt dålig under hela hösten. 3 operationer och barn hemma som inte mådde bra.
Jag vet att det var där och då jag bestämde mig.
Klarade jag det här? Då skulle jag leva mitt liv på ett annat sätt. Jag ville hitta mig själv, jag ville att barnen skulle må bra. Att jag skulle må bra.
Allt kändes som kaos hemma. Blickar jag tillbaka så var det inget roligt liv… det bara sprang förbi mig. Att släcka bränder och avvärja utbrott hemma var min lott…. Jag trippade på tå… allt för att hålla ihop.
2016 kom separationen och jag bestämde mig. Jag skulle klara det här själv. Jag gjorde budget som jag levde strängt under. Det fanns inte en krona över. Jag slet verkligen. Från att ha jobbat 75%. Haft städning hemma och varit 2 vuxna till ensam med allt.
100% arbete + extra jobb. Ingen som hjälpte till med städningen utan nu ett helt hus med pool själv. 3 barn och nu kom prövningen.
Jag klarade det!!! Helt plötsligt trots utbrott och en massa tok, 35 samtal per dag, suicid tankar, möten, samtal, orosanmälningar, mm så hade jag ett inre lugn. Jag kände mig stark. Jag hade ett eget ansvar och nu kunde jag göra som jag ville. Ingen som sa att jag behövde göra något… Det var helt upp till mig.
Jag började gå utbildningar i bemötande, lågaffektivt bemötande, motiverande samtal, NPF kurser mm.
Jag började att få en bra struktur hemma. Med den kom också drömmen om att flytta.
Att flytta och börja om på nytt. Utan gamla minnen.
Så när min mamma fick sin cancer och sa: -Sara, sälj huset och gör något annat än rusta. Då tog jag chansen. Tillsammans med min granne som skilt sig, och ja vi hade bott grannar sen 2003. Bestämde vi oss för att fortsätta vara grannar.
Vi tog kontakt med mäklaren och bokade in oss i ett parhus som skulle byggas. Helt galet och jag kan lova att jag haft sömnlösa nätter där jag funderat om jag varit helt galen. Välja kök utan en ”man” som kan allt…. Nu fick jag ta alla beslut och jädrar var skönt, svårt och pirrigt allt har varit.
Numera vet jag att jag kan själv💪🏻. Jag har drömt om vp rör, eldragningar, kök, VVS , trädgårdsarbete mm….
Men fatta vilken dröm!!!! Mitt egna hus❤️. Jag som trodde att jag aldrig skulle kunna leva själv, då skulle jag få sitta i en hyres 2:a i en förort. Det var synen jag hade på mig själv… oförmögen att klara mig själv. Beroende av andra…. Så FEL jag hade!!!
Idag mår vi så bra! Senast igår kväll sa vi till varandra:
-Tänk vad vi har det bra! Vi storm trivs i vårat nya hus. Det är ett lugn här som vi aldrig upplevt. Skolan fungerar, gymnasiet är sökt. Jag har ett fantastiskt jobb och föreläser mer än någonsin.
Jag brukar tänka ofta…. Kan jag ändra min livssituation då kan alla.
Jag vill inspirerar till att ALLA kan göra en förändring.
Med ett helt annat synsätt och lågaffektivt bemötande så har vi det så mycket lättare hemma. I morse var det stress…. Han sov lite för länge innan match och stress är inte bra. Men med ADHD så finns också en stor del i att vara tidsoptimist. Alltid i sista sekund😂.
Men vi klarade det också… en panpizza i bilen och något att dricka + medicin så gick det galant!
Så vad vill jag med det här inlägget? Elin Kojs fick 3 månader att leva. Hon hamnade i en djup dipp efter cancerbeskedet. Idag 3 år senare inspirerar hon andra till att tänka positivt, att välja livet. Att inte gräva ner sig för länge.
Jag har samma tanke! Lev nu vi dör bara en gång❤️.
microvila, micronjuta, andas, gör små förändringar så att du hittar kraft & energi.
Ta bort det i livet som tar energi och njut!!!!! Njut njut njut och uppskatta det lilla.
Igår gav min son mig lite rygg massage… något han aldrig skulle gjort om vi inte hade den relation vi har. I morse var jag en jäkla kärring & idiot för att han var stressad…. Ändå stod jag med ett leende men tyst och gav honom pizza och medicin innan han åkte…
Hade jag bråkat tillbaks? Ojojojoj…. Då skulle hela dagen varit åt helvete…
Kom nu ihåg att LEVA!
Gör det DU mår bra av, le mera, micronjut mera…..
Ha en riktigt bra dag!
Boka in mig som föreläsare.
//Sara lilla Speedos mamma
Lilla Speedos Mamma 