Vi kan inte bli arg på en diagnos #adhd #bemötande #Npf

Lördag förmiddag… jag ligger i min nya lounge och dricker kaffe. Lyssnar på radio och lite musik. 

Njuter av sommar, värme, en iskaffe och att livet är tillbaka.

Jag njuter…. Mannen myten legenden sover.

Igår pratade jag med Sara Arén på SVT. Vår producent i programmet UG som gjorde om bokstavsbarnen där vi vad med.

Jösses vad mycket som ändrats sen dess. Där och då var vi mitt uppe i en stress som var snudd på orimlig och omänsklig. En inte fungerande skola, suicid tankar, varför leva när han bara misslyckades? Varför äns försöka när han inte klarade av vissa saker?

Så spelades programmet in och gissa om vi fick bra input, bra reaktioner, ett stöd av folket som såg programmet som jag inte trodde var möjligt att få❤️.

I samma veva fick vi besked samma höst att vi kom in på Magelungen i Gävle.

Jag trodde nog aldrig att det skulle påverka oss så mycket som det gjorde.

Samtidigt som det varit tufft. Men att hamna på en skola som såg möjligheter istället för att se misslyckanden. En skola som bromsade istället för att kräva mer. En skola där inte orosanmälningar kom utan ett tätt samarbete.

Ett samarbete där man tog till vara på mina och våra önskningar, där man verkligen lyssnade in min sons önskningar och mål. Jag hakade på Magelungen till Almedalen det året och var med i deras panel. Så himla roligt och stimulerande.

Jag älskar verkligen deras sätt att jobba på. Det var som om alla önskningar vi hade gick i uppfyllelse. Men som sagt… även en stor sorg som kom efteråt.

Hur kunde det vara möjligt att vi inte hade fått den här hjälpen tidigare? Varför tilläts min son att kämpa, bli orosanmälda, bli sjuka av stress. Utveckla ångest på riktigt. Utbrändhet?

Vad kostade inte VI samhället då?

Men trots att jag tittade bakåt, var arg över det som hänt så mådde vi ändå bra. Mycket tack vare skolan….

Min terapeut frågade en gång- Är du arg Sara? – Nä var mitt svar… – Du har inte varit arg alltså? – Nä…. Eller jo, men inte nu… – På vem var du arg? Ja…. Sen brast det. – Varsågod,, ta en näsduk. Gråt du… känn efter för det måste ju ut.

Där och då tyckte jag nog att han var jäkligt jobbig som väckte dom känslorna som jag hade begravt. Jag orkade inte tänka på allt jobbiga, jag ville sa framåt. Men han stod på sig…. – Det kommer att bli jobbigt och ännu jobbigare. Men jag vill och tror att du behöver det.

Trots att jag tyckte att han ibland var riktigt jobbig och jag bävade ibland för att ta mig dit. Jag fick ju hemläxor dessutom… något jag aldrig hade hunnit utföra om jag var i en annan fas. Det fanns liksom inte tid förut. Allt bara ” hände”. Utbrott på utbrott, projekt på projekt och en ständig oro och stress. Att reflektera det tvingade jag mig själv till…

Idag är jag övertygad om att om jag inte hade mikronjutit, om jag inte hade tagit korta pauser mitt i allt. Om jag inte hade haft träningen om det så var hemma. Då hade jag aldrig pallat. För jag har varit själv i det här…

Men trots alla samtal som var jobbiga, utmanande, befriande så började jag till slut att längta dit. Har nog aldrig mött en människa som är så behaglig att prata med. Någon som såg mina svagheter men också utmanade mina styrkor.

Varje vecka sen i september. I snart 9 månader som en graviditet 😂. Hahaha…. Japp som en graviditet och snart är jag liksom nyförlöst och ” fri”. 2 gånger kvar. En på måndag och en veckan därpå. Sen är det avslutningssamtal med Socisltjänsten.

Dom kommer få ris & ros av mig. Ris för att det tog för lång tid innan vi kom till magelungen. Ris för att dom inte berättade att man som förälder kan söka familjebehandling hos Magelungen fast man inte har barn som går där…. Riktigt dåligt för det hade kunnat räddat oss tidigare. I alla fall mig som mamma för att orka🙏🏻.

Rosor det ska dom få ett fång för att dom till sist inte gav upp förrens vi kom dit. Alla uppföljningssamtal och för deras lyhördhet av vad jag gått igenom tidigare. Alla telefonsamtal och för att dom tillslut beviljade ett år till i behandling🙏🏻.

Blir på riktigt nästan lite blödig när jag skriver. Det är så mycket i mitt liv som fallit på plats. Jag känner mig 110% redo att ta mig an mitt nya liv ” Sara 3,5 ”.

Som min terapeut sa:

Innan sommaren är här, då sitter du ute på din altan och ler… du har blivit Sara3,5 och du lyfter som Nasse med en ballong. Så lätt kommer du att vara.

Han hade rätt.

Så ge inte upp era barn hur jobbigt det än är! Kämpa…. Va en resursstark förälder och ge ditt barn styrkan att vilja. Känslan av att lyckas trots misslyckanden. Lyft ge tillit och massor av kärlek❤️ det behöver våra spralliga impulsiva barn med NPF.

För vi kan inte bli arga på en diagnos. Men vi kan lära oss massor om bemötande. Lågaffektivt bemötande och det kommer vi långt med ❤️ vi får skydda våra barn mot omvärldens okunskap och ge dom rätt förutsättningar ❤️.

Boka mig för en föreläsning så slår vi hål på myter tillsammans.

Hepp // Sara lilla Speedos mamma