Jag har haft en återhämtnings helg med endorfinrus och bästa vänner innan allt drar igång igen!
Jag vet av egen erfarenhet att skolan är det ställe där en diagnos ställer till mest bekymmer. Ett ställe där man kan känna självkänslan rinna ut…. ett ställe där många barn får problem. Men det behöver inte bli så…..
Hos barn med diagnosen ADHD så byter dem barnen oftare skola än barn utan diagnos. Men varför är det så?
Varför ska barn med diagnoser byta skola för att det inte fungerar i skolan? Jag har pratat med många förtvivlade förändrar genom åren. En pappa berättade att deras son som då var 14 år hade bytt skola 6 gånger. 6 gånger!!!!! Jag får som ont i hjärtat bara jag hör det.
Han hade likt flera 1000 barn i samma situation inte fått den hjälp han hade rätt till. Han blev utslängd ur klassrummet redan som 6 åring på 6 års. Det var då det började…. Han förstod aldrig vad han gjorde för fel. Han ville ju vara som alla andra… likt mina barn och kanske dina barn?
Jag vet känslan lilla Speedo hade när han var mindre. – Mamma när dom andra barnen vässar pennan så säger inte fröken någonting, men när jag gör det blir hon arg…. Ja för när Lilla Speedo gjorde det så hördes han lite mer än alla andra, han vässade lite längre, lät lite mer och petade gärna på nån klasskamrat på vägen dit, men i hans värd gjorde han precis samma saker som dom andra barnen, men upplevelsen och känslan av att alltid vara den som förstör, den känslan sätter sig långt in i magen….
Den känslan gör att när barnen kommer och berättar för sina föräldrar så vill vi skydda…. vi söker hjälp, vi kanske önskar en resurs för att det ska fungera…. hjälpen uteblir trots flera försök och barnen mår allt sämre…. det utvecklar sig till ångest och det utvecklar sig till ett hemmasittande för att barnen vägrar gå dit där dom inte mår bra.
Inte så konstigt egentligen, för mår inte vi bra på jobbet så vill inte vi heller gå dit. Men vi kan välja…. vi kan säga upp oss och börja på ett annat jobb. Först kanske vi blir sjukskriven för att vi mår så dåligt…. jobbigt när chefen hela tiden hackar på en att sitta stilla, inte resa oss upp när vi jobbar, inte få lyssna på musik på mobilen och då ger vi upp…. vi stannar hemma från jobbet men söker ett nytt.
Precis så är det för många barn med diagnos…. dom blir hemmasittare för att kroppen är ju inte dum…. kroppen reagerar ju med att det inte går mer. -Ingen förstår mig, jag får ingen hjälp och jag blir missförstådd så varför ska jag gå dit?
Å Vad gör vi föräldrar? Jo, vi byter skola i jakten på att det ska bli bra, i jakten på att få rätt hjälp och stöd. Barnen tvingas att börja om, träffa nya vänner, nya rutiner, nya förändringar…. Dom får höra att nu, nu blir de bra ska du se, nu tar vi omtag och så börjar du att gå i skolan… Till en början kanske det fungerar, men barnen kämpar och kämpar… energin börjar att dala igen och självförtroendet är på botten, som en misslyckad disktrasa.
Jag har gjort samma misstag att byta skola åt en av barnen, efter 3 månader så fungerade det inte och vi fick byta tillbaka. Han saknade sina vänner och sina rutiner. Då hade vi mycket kommunikation med skolan…. Vad kunde vi göra som förälder för att det skulle fungera? Tex att få hem läxan som aldrig kom med…. Fröken stoppade ner den i väskan och hade vi lite tur så glömde han inte väskan utan fick med sig allt. självförtroendet ökade… han kom ikapp. Men bara året efter så kunde helt plötsligt inte fröken stopp ner läxan nått mer. Då hette det ” Eget ansvar” För inte kunde fröken stoppa ner läxa åt ett barn som gick i 6:an?
Ja… då blev det kört igen…. ingen läxa med hem, han kom efter och tillslut gick han inte till skolan och hemmasittandet var ett faktum.
Små små saker kan vara avgörande i skolan. EN enda person som bryr sig lite extra kan vara den där speciella som gör att skolan fungerar och man inte behöver byta skola.
Som Lilla Speedo sa: Namnet på min nya resurs känns bra att säga i munnen, – mamma det här blir nog en bra start ❤
Dom orden gör mig ganska lätt i hjärtat. Att han känner den känslan är viktigare än någonsin! Att han har kompisar att hänga med som stöttar… Idag sa han att han nog vill börja med medicin igen för att inte kompisarna ska tycka att han är dryg… han är livrädd för att vara ” för mycket” och han vet att är han utan medicin så blir de lite mer latjolajbans liksom…. å jag älskar det!!!!!
I natt när vi hade kräftskiva så kastade han i sin arma mamma i poolen med kläder och skor på… det blev ganska mycket skratt om man säger så…. den där impulsiva galenheten som jag både älskar och blir galen på ibland. Men mest älskar…. Vi har haft en skön helg och träffat massa kompisar och verkligen höga av ett härligt endorfinrus av roligheter. Något vi behöver båda två!
I veckan ska vi göra en smygstart…vi ska hälsa på skolan och träffa nya mentorn och resurs. Jag har fjärilar i magen och han också. För som det känns just nu blir det en bra start och den känslan tänker vi ta med oss <3. Vi smakar på namnet igen och det ligger skönt i munnen, bara det är ett stort plus!
Boka mig gärna till höstens föreläsningar, verksamhetsplanering, mötet, utbildningen.
Hepp // Sara
Lilla Speedos Mamma 