Igår kväll var det sista kvällen för oss på Gotland.
Familjen hade bokad träff med ett annat par vi känner litegrann från samma stad.
Sonen sätter sig på tvären som väntat… Han skulle inte med, inte äta mat inte följa med in till Visby. Sånna stunder är inte roliga. Som förälder har man ju ofta en plan om vad som ska hända under kvällen ja eller dagen. Blodsockret tog tvärt slut och han var arg och tvär som ett bi.
Gick in i huset vi bodde i, satte sig på golvet och vägrade åka med.
Pust…
Blan B. Vi åkte och köpte chicken Mac Donald burgare som han älskar. Levererade den hem till huset och väntade några minuter. Sen var han resonabel igen. Hahahaha…. Dessa stunder alltså! Dom stunderna tar kraft.
Det är inte alltid man orkar med när det ska trilskas, bökas för att vi ska få med honom.
Det har hänt många gånger framförallt när han var yngre att vi aldrig kom iväg om vi blev bortbjuden.
Var det en fredag kom vi definitivt inte iväg för på fredagar ÄR det fredagsmys.
Om vi blev spontan bjuden en kväll fick vi ofta tacka nej. Vi som är spontana både jag och min man tyckte det blev jobbigt. Vad var rätt? Vad var fel?
Vi valde att skona honom från sånna saker. Vi visste nog inte då hur jobbigt sånna spontan saker var för honom. Det var kanske för att slippa utbrotten och alla bråk som vi valde att tacka nej.
Vi visste att utbrotten kom. Han vägrade klä på sig, kunde sitta under trappen och blå hålla sig i räcket.
Vissa gånger fick vi helt enkelt bära ut honom i bilen utan skor och kläder för att komma iväg.
Sånna gånger mådde jag så dåligt. Märkte ju hur kränkt han blev, men vissa gånger hade vi inget val. Allt blev en kamp.
Det var många gånger jag fick gå undan själv och gråta för att jag tyckte allt blev så fel…..
När vi fick reda på hans diagnos grät jag i ett år. Sökte information överallt. Det finns visserligen massor med bra sidor som Attention.se självhjälp.se
mm… Men jag hittade ingenstans om hur det kunde vara att leva med det i familjen. Då skulle jag behövt det som mest.
Jag hade ständigt dåligt samvete, kände mig anklagad för dålig uppfostran och för att jag inte rådde på mitt barn.
Det är en av anledningarna till att jag har startat lilla Speedos mamma. Det är för att sprida just den kunskapen som är både rolig, kreativ, tung och ibland tom sorgsen.
Fick igår det finaste meddelandet från en mamma som läser bloggen.
Hela jag blev berörd, tack tack tack🙏🏻. Det kommer bli både lättare och bättre för er med. Kunskap ger trygghet och kom-ihåg att omge dig av människor som tillför, välj bort dom som kräver för mycket av dig.
Bara för att vi har fått förmånen att få ett barn med speciella behov betyder det inte att vi är utrustade med extra tålamod och ork. Även vi får bryta ihop ibland. Men bit ihop och kom igen.
Kram Sara
På båten hem från Gotland.
Det finaste meddelandet som var mycket längre än så. Lycka till!
Lilla Speedos Mamma- föreläsare-inspiration 