Lilla Speedos Mamma

Fick en fråga från en mamma:)

Vår nioåring vilar bäst med en ipad i händerna. Särskilt när vi hälsar på släktingar har ipaden blivit räddningsplankan som gör att han orkar vara med. Han tar pauser då och då när han går ifrån och spelar på den eller ser en film. Tyvärr väcker det här omgivningens ilska och som föräldrar får vi hundra goda råd om hur sonen skulle bli av med sin hyperaktivitet om han bara motionerade lite mer och satt lite mindre vid en skärm. När han blir övertrött (vilket han blir när det är mycket folk) ökar hyperaktiviteten, vilket lätt misstolkas som att han är överpigg. Självklart är motion bra, men han motionerar redan regelbundet. Det går lätt överstyr och slutar med explosioner, bråk och tårar. När vi bemöter sonen lågaffektivt och försöker planera för att han ska ta pauser med skärmvila istället för hyperuppvarvade bus-och springpauser får vi höra att vi tassar på tå för mycket

Som svar på din fråga:

imageGenom åren har jag svävat mellan sorg, uppgivenhet, skamkänslan att ha barn som inte umgås med främmande. Jag har nästintill tvingat med dom på släkt träffar, födelsedags kalas, resturang besök bara därför att så gör väl alla?

Alla barn tycker väl om att vara med på stora julkalas, fira födelsedagar och få paket?

Inte mina, och dom är inte dom ända. Men vad jag har fått jobba med mig själv för att förstå. Jag har mått så sjukt dåligt då sonen suttit på sitt rum istället för att fira jul med oss.

Jag har skämts som en hund då vi har firat med födelsedags kalas och sonen inte ens tackat för presenten, utan istället kläckt ur sig – Det här har inte jag önskat mig.Jag har kunnat sjunkit genom jorden när han inte tackat för paketen, när han bestämt men vänligt avtackat sig för grattis sång och tårta.

ALLA barn gillar väl kalas? Julklappar?

Genom åren har jag lärt mig att han inte alls har lidit av sin ensamhet. Han har haft svårt med det sociala. Att få paket har inte alls givit honom något om han inte får det han önskar sig. Överraskningar är ju något av det värsta han vet.

Att gå omkring och ”kall prata” är ju inte hans melodi precis. Det har mest varit svar som ja, eller nej.

Han har mycket hellre  låst in sig på sitt rum och spelat spel, x-box eller suttit med mobilen. Jag kan lova att jag också varit den föräldern som tjatat mig grå om att han ska ut och leka. Inte sitta å sitt rum. Enda tills jag var på en föreläsning om ADHD och autismspektra.

Då gick det upp för mig att han tränar det sociala via telefon, via x-box.  Han behöver inte ha ögonkontakt, han kan välja vilka han pratar med och han kan avsluta närsomhelst. När jag bemöter med lågaffektivt bemötande har jag som dig fått det till mig att jag curlar, inte sätter gränser, att jag måste vara med konsekvent. Men vid ett utbrott och speciellt om det är bland folk, släktingar, eller andra sammankomster är det bäst att välja sina strider. Ett utbrott på 5 minuter eller härdsmälta på 2 timmar? Vilket är bäst? För mig är svaret klockrent… lågaffektivt bemötande och ta diskussionen senare. Både för barnet och alla runt omkring.

Jag kan säga att under en tid byggde han dom mest fantastiska saker på Minecraft som är som ett virtuellt lego bygge. Så vad är skillnaden från att bygga och skapa med händerna eller att skapa och bygga via nätet? Han skaffade sig dessutom vänner via nätet. Vänner som han tom träffat i verkligheten.

Samma sak med Pokemon Go. Han gick och gick och gick….. träffade nya vänner som spelade.

Det finns massor med bra spel som geocaching där man gömmer saker och lägger ut olika ledtrådar. Jo med telefonen såklart. Men han har gjort det själv eller med en vän. Sällan fler. Med hans sätt att tänka utanför boxen har han fått flera som är favorit markerade och blivit hyllad för sin kreativitet. Något han växer på…. Alla är olika.

Jag kan däremot säga att det blir bättre med tiden. Från att aldrig ha firat jul med oss har  han
nu gjort det 2 gånger. Förra julen grät jag lyckotårar över att han åt julmat med oss. Men då hade jag också förberett med att tala om vad han skulle få. Han fick vara med och bestämma mat, han gick undan små stunder men kom ut igen. Vilken lycka!!!!!!

Men som sagt, jag tror att det är omgivningen som stör sig, på att det inte är normalt. Att det är anhöriga som tycker att dom sitter för mycket på nätet. Strunta i vad alla tycker! Om du vet att ditt barn mår bra av att sitta och spela, vara social och träna på nätet. Gör det då!

Öva in saker saker sakta. Ska ni iväg på släktträff? Måste barnet följa med? Eller kan han/ hon få sitta med sin mobil på en tyst plats utan att tex morbror Hasse kommer in och tycker till att det spelas för mycket:)?

Sen är det ju såklart bra med friskluft…  Men allt har sin tid. Barn har ju inte dött x-box döden än. Mina barn är ute och cyklar, fiskar, spelar bandy… men när orken är slut så har dom tiden framför dator/ telefon med aktiv vila. Dom behöver det….

Ha en fin fin dag och boka mig gärna för en föreläsning om hur det är att leva med NPF i familjen .

sara@lillaspeedos-mamma.se

Hepp// Sara

 

 

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: